Jon Petters blogg

Juholt gjorde det enda rätta

2012-01-21T17:53:00.001+01:00

Håkan Juholt har avgått och jag kommer att tänka på att jag från början tyckte att det skulle bli spännande med Juholt vid rodret. Och spännande har det blivit, men kanske inte riktigt på det sättet man hade hoppats. Håkan Juholt är en bra människa och politiker på många sätt, men rollen som partiledare passade honom kanske inte riktigt. Och det är inte konstigt i dagens påpassade medieklimat - jag och de flesta andra skulle klara sig ännu sämre...

Att Juholt nu tog beslutet att avgå var ett starkt beslut av honom och under omständigheterna var nog detta det bästa som kunde hända. Med upprepade fadäser har allt fokus i medierna riktats just mot dessa medan politiken som förts kommit helt i bakgrunden. Är det någon utanför den innersta kretsen som vet vilken politik Juholt egentligen har fört? Skulle inte tro det...

Socialdemokraterna går nu mot ett nytt uppslitande partiledarval, men nu finns det i alla fall en liten chans att komma igen inför nästa val. Att ha fortsatt med Juholt skulle varit helt utsiktslöst med en intern kollaps hotande runt hörnet. Kanske, med lite tur i valet av ny partiledning, så kommer de senaste månaderna att i historien framstå som en parantes som få i framtiden kommer att komma ihåg, på ungefär samma sätt som Yngve Holmbergs tid som moderat partiledare i slutet av 1960-talet. Jag hoppas ändå att Håkan Juholt kommer igen och fortsätter att vara aktiv i frågor han är intresserad av - att han inte var lyckosam som partiledare betyder ingalunda att han inte kan vara en framgångsrik politiker i sakfrågor.

En sak jag verkligen hoppas av den nya partiledningen är att äntligen börja fokusera på de globalt stora frågorna (utveckling i tredje värden, klimatfrågan) och inte bara bita sig fast vid procentsatser i a-kassan och "pensionärsskatter" när det börjar bli val.

Veckans grundämne

2012-01-06T13:51:00.001+01:00

Trettondagen - tidningen kommer inte. Kanske en lämplig dag för att bekanta sig med veckans grundämne, rodium, en av världens dyraste och mest sällsynta metaller? Det är signaturen GrrlScientist i Guardian som varje vecka presenterar ett nytt grundämne, och nu har man kommit till atomnummer 45, knappt halvvägs alltså. Missa inte Martyn Poliakoffs korta videoutläggningar om de olika grundämnena!

En bra sak är att informationen om de olika grundämnena inte bara är trevlig och ganska kortfattad, utan också knyter an till aktuella trender inom forskningen. Se t.ex. inlägget för arsenik, där GrrlScientist nämner det faktum att alla världens vetenskapsmedier förra året uppmärksammade den studie som påstods visa att vissa typer av bakterier kan klara sig enbart med arsenik (istället för fosfor), något som med stor sannolikhet var en felaktig slutsats beroende på brister i metodiken.

Cesium-137 från Fukushima

2012-01-05T21:04:00.002+01:00

Det tog ett tag, men så småningom kom de: data från Japan som visar förhöjningen av cesium-137 i mark. I en artikel i PNAS från november publicerades den hittills mest genomarbetade undersökningen och som inte enbart baseras på spridningsmodeller, utan där data från jordprover använts för att checka modellerna. Resultaten visar att spridningen av cesium-137 är begränsad till ett ganska litet område närmast reaktorerna - där är halterna å andra sidan mycket höga, ofta högre än de 2 500 Bq/kg som nämns som ett gränsvärde för cesium-137 i Japan. Det betyder alltså att marken där behöver renas för att kunna brukas igen.

Intresset från svenska medier för Fukushima har dock varit mycket lågt de senaste månaderna. Överhuvudtaget kan man undra var energidebatten har tagit vägen?

Hur bli av med koldioxiden?

2012-01-04T19:22:00.000+01:00

Utsläppen av koldioxid skenar iväg, och COP-17-mötet i Durban för någon månad sedan gav (kanske inte helt sensationellt) hopp om något trendbrott. Just nu ser det rätt så mörkt ut när det gäller möjligheten att komma fram till bindande överenskommelser som inkluderar USA och Kina. I den situationen blir det intressant att se vad vi med olika tekniska åtgärder kan göra för att minska effekterna. Idéer saknas inte, se några sammanställningar på Wikipedia t.ex. här och här. Problemet är att många av idéerna är oprövade, dyra, inte tillräckligt effektiva, eller potentiellt miljöförstörande/farliga på andra sätt, samt att mängderna koldioxid som behöver tas bort är enorma.

Under december månad uppmärksammades två möjliga tekniker i medierna. DN skrev t.ex. om utveckling av året-runt-grödor med djupa rotsystem. Principen är enkel, nämligen att djupa rötter gör att mer kol binds in och lagras i marken. Man kan ha invändningar om det långsiktigt effektiva med tekniken, kan den långsiktiga nettoinbindningen av kol verkligen bli så stor som skulle vara nödvändigt? Det verkar dock vara en intressant idé att utreda vidare.

Det finns andra tekniker som kommit lite längre. Ett exempel är Vattenfalls CCS-teknik, som går ut på att fånga upp koldioxid vid utsläppskällan och sedan lagra in det djupt under markytan. I början av december möttes Vattenfalls CCS-projekt av en motgång då en demonstrationsanläggning i Tyskland fick läggas ner på grund av det politiska motståndet. Det betyder dock inte att Vattenfalls projekt avstannat, och det blir intressant att följa den fortsatta utvecklingen. Man bör dock tillägga att många forskare är rätt så tveksamma till den långsiktiga potentialen för tekniken, men som en av flera komplementära tekniker kan den nog fungera, förutsatt att man kan övertyga folk om att riskerna för farliga explosioner är små.

En annan idé har under många år drivits av Klaus Lockner, som hävdar att man kan fånga upp stora mängder koldioxid direkt från luften i en slags anläggningar han kallar "artificiella träd", som i själva verket har material som kemiskt kan binda in koldioxiden. Även han har mötts av skepsis från många forskare, men kanske finns snart förhoppningsvis data från större pilotprojekt som kan visa hur effektiv tekniken i verkligheten är.

Men min egen "favoritteknik" är nog ändå den att på något sätt använda jordens egna lättvittrade silikatmineral. En grupp forskare föreslår att man i de humida tropikerna bryter lättvittrat olivin, finfördelar olivinet, och lägger ut stoftet. Resultatet skulle bli att koldioxid fångas upp och läggs fast som karbonater samtidigt som sänkningen av havens pH-värde (till följd av koldioxiden) kan motverkas. Vi vet åtminstone att denna teknik fungerar - frågetecknen handlar om hur effektiv den kan bli, kostnaderna, samt, inte minst, hur ekosystemen i tropikerna kan komma att påverkas.

Slutsatsen är väl att det finns tekniker för att avskilja koldioxid, även om många av dem fortfarande är på idé- och utvecklingsstadiet, och att man kanske bör sätta igång att planera för att använda några av dem. Dock har många av dessa svåröverskådliga bieffekter som vi kanske får leva med om vi vill ha ner koldioxidnivåerna i atmosfären. Det bästa för världens miljö vore nog ändå att radikalt minska koldioxidutsläppen.

Uppdatering

2011-09-18T18:30:00.000+02:00

Tre månader sedan förra inlägget och jo, jag ska försöka komma igång med att skriva något här igen. Fast idag nöjer jag mig med att säga hej och att meddela att jag åter kan springa efter att ha haft en ryggskada som dröjt sig kvar i sex år. Någon annan dag får det bli något om studieavgifter...

U-svängar och cyklar som kör mot rött

2011-06-14T08:51:00.000+02:00

I vad som SvD påstår vara en "u-sväng" går Christer G Wennerholm tillsammans med sina allianskollegor ut på SvD:s Brännpunkt idag och deklarerar att man ska "tidigarelägga" satsning på tunnelbana till Nacka och Barkarby. Frågan är om artikeln egentligen tillför så mycket i sak, förutom att nya tunnelbanesatsningar kanske är aktuella inom en odefinierad framtid. Mest energi ägnar artikelförfattarna i vanlig ordning åt att kritisera (s)-företrädare för att "komma med ofinansierade önskelistor", precis som om det var de som hade den politiska makten i frågan. Men trots detta kan detta utspel kanske leda till ett bättre klimat för konstruktiva politiska lösningar om framtida tunnelbanesatsningar, och det är i så fall kanske bra?

I DN förs idén fram att cyklar ska få köra mot rött i vissa situationer för att öka framkomligheten, och många engagerar sig i frågan om det är bra eller inte. Jag kan se skäl både för och emot, men tycker framför allt att det är synd om detta skymmer sikten för den betydligt viktigare frågan om nya cykelbanor, som ju verkligen skulle förbättra förutsättningarna för cyklister.

Skiffergas - fossilbränsleerans nya fas?

2011-06-13T11:53:00.004+02:00

Skiffergas är modeordet för dagen i internationella energisammanhang. Nya borrnings- och utvinningstekniker gör att man nu kan utvinna stora mängder kolväten (främst metan) från världens skifferformationer, vilket kan förlänga fossilbränsleeran med flera hundra år. Plötsligt har västvärlden nya fossila energiresurser som gör alla tidigare uttalanden om peak oil och dylikt helt meningslösa (läs t.ex. Michael Lind's artikel nyligen).

Det har gått så snabbt med utvecklingen av skiffergas att många är tagna på sängen, och i Sverige har det varit förvånansvärt tyst (undantag: reportage i Klotet från januari). Men de nya perspektiv som skiffergasen medför behöver det både diskuteras och forskas om.

Från ett klimatperspektiv kan man tycka att det här är oroande - mängder av koldioxid och kanske även metan, som vi förut inte trodde skulle kunna släppas loss, kan nu frigöras. Det finns också en del andra miljökonsekvenser, t.ex. användning av kemikalier och generering av stora mängder förorenat avloppsvatten, som måste tas omhand. Den exakta omfattningen av miljöeffekterna återstår dock till stor del att utvärdera - det finns ännu mycket få peer-review-granskade artiklar tillgängliga. Nedan finns några lästips:

En lättläst introduktion och bakgrund finns i Matt Ridley's The Shale Gas Shock, som utgivits av en klimatskeptisk organisation. Denna rapport tenderar visserligen att undervärdera och släta över miljöeffekterna, men är trots allt relativt saklig i stora stycken.

David Kargbo m.fl. sammanfattar, i en av de få publicerade vetenskapliga artiklarna i ämnet, kunskapsläget när det gäller miljöeffekterna av det stora existerande skiffergasfältet i Marcellus, Pennsylvania i USA. Man har bland annat haft problem med förorenat avloppsvatten som genererats i anläggningen.

Robert Howarth och hans kollegor från Cornell-universitetet har i en uppmärksammad ny artikel i Climatic Change Letters hävdat att klimatpåverkan från skiffergas är ännu större än den från kol. Visserligen är koldioxidavgången mindre, men däremot kan avsevärda mängder metan läcka ut i atmosfären i samband med processen, och eftersom metan är en så pass potent växthusgas blir slutresultatet det nämnda. Slutsatsen är att "The large GHG footprint of shale gas undercuts the logic of its use as a bridging fuel over coming decades, if the goal is to reduce global warming."

Howarth's artikel har förstås blivit häftigt kritiserad av skiffergasförespråkare, se t.ex. Ridley's rapport (länk ovan). Vad exakt sanningen är kanske vi ännu inte vet. Det vi dock med säkerhet kan säga är att skiffergasens ankomst inte kommer att göra det enklare att på kort sikt minska vårt beroende av fossila bränslen.

Tunnelbana och hållbar tillväxt

2011-06-12T16:21:00.000+02:00

Det har varit intressant att följa Svenska Dagbladets artikelserie om den hårt belastade kollektivtrafiken i Stockholm. Moderaten Christer G Wennerholm hävdar envist att det inte är aktuellt med några nya tunnelbaneutbyggnader; han pratar hellre om spårväg. Några kollegor från KTH har visat att tunnelbaneinvesteringar är samhällsekonomiskt lönsamma (se här och här) och alltså befrämjar tillväxten. Själv är jag ju ingen expert på ekonomi och kan inte bedöma detta. Men för mig är det kanske ännu viktigare att en utbyggd tunnelbana (i motsats till spårväg) har kapacitet att kunna ta över ett väsentligt antal resenärer från vägtrafiken, något som ju också är bra för miljön. Wennerholms position förefaller svårbegriplig, inte minst med tanke på att hans parti ibland kritiserar andra partier för att vara tillväxtfientliga. Åtminstone om man tänker i termer av hållbar tillväxt bör en utbyggd tunnelbana vara ett förstahandsalternativ för att klara av de ökande mängden resenärer i Stockholm.

Dock är det viktigt att konstatera att en utbyggd tunnelbana är ett stort åtagande som kräver mycket stora investeringar och tar lång tid att genomföra. Skeptikerna till utökad tunnelbaneutbyggnad pekar gärna på att det knappast går att bygga ut tunnelbanan genom att förlänga existerande linjer. Stationerna i innerstaden (T-Centralen, Slussen m.fl.) är redan idag överbelastade och klarar inte av en tillströmning av nya passagerare. Det är nog korrekt; en nysatsning på tunnelbanan kräver förmodligen helt nya linjesträckningar (som till t.ex. Nacka och nya Karolinska) och att det antingen byggs helt nya stationer i innerstaden eller att det befintliga systemet byggs om till mycket stora kostnader. Allt detta gör att det är viktigt att inte undervärdera de svårigheter som en utbyggd tunnelbana innebär.

Trots detta, eller snarare just därför, borde det vara viktigt att redan nu sätta igång planeringen av nästa steg i tunnelbaneutbyggnaden.

Slut på terminen

2011-06-12T16:11:00.000+02:00

Så var det slut på terminen. För vissa av oss, t.ex. för min son Klas, var slutpunkten lite mer definitiv. Men trots det är han nog säkert redan till hösten inne på en ny termin, fast i ett annat sammanhang.
Själv ser jag alltid fram emot sommaren. Inte bara för semesterveckornas skull. Utan också för att jag under de övriga veckorna tror att jag kan göra en del så'nt som jag inte hinner med under terminerna. Skriva artiklar, till exempel. Eller koda om programmet (jag har en lista på saker, flera sidor, som en amerikansk kollega tycker att jag ska åtgärda). Fast egentligen vet jag ju - det kommer inte att bli så mycket sådant gjort. De där arbetsveckorna blir fullbokade i alla fall. Av handledning, studiebesök, konferenser med mera. Allt väsentligt och roligt. Men just de där lugna stunderna då man kan sitta i flera dagar och koncentrera sig på en sak, de finns inte längre. Det är väl den akademiska karriärvägen, antar jag.

Vanadin - nytta och risk

2011-04-06T17:17:00.000+02:00

Vid den stora jordbävningen i Sichuanprovinsen i Kina år 2008 dog ca 70 000 människor och den materiella förödelsen blev omfattande. Mycket skylldes på undermålig byggnadsteknik och uselt byggmaterial. Återuppbyggnaden pågår fortfarande, och nu bygger man med stål som innehåller metallen vanadin. Det har länge varit känt att inblandning av vanadin gör stålet mer hållbart och mer plastiskt, något som förstås är bra till exempel i jordbävningsområden.

Stålet dominerar vanadinets användning i världen, man räknar med att ungefär 90 % av det vanadin som bryts används i stål. Störst producent är just Kina, som ju dock själva använder mer och mer av sitt eget vanadin.

Det finns dock även en del miljörisker med vanadin. 1990 uppdagades att ett antal kvigor (23 st.) hade dött efter att ha ätit förgiftat hö på en gård i Lillpite i Norrbotten. Höet hade kommit ifrån ett område där kalkprodukten Norrkalk (en slagg från stålframställningen) användes, som har en vanadinhalt på ca 3 %. Av någon anledning hade kalken inte plöjts ner, och mycket av slaggen hade hamnat i höet. Adrian Frank beskrev vad som hände i en artikel från 1996, där det visades att dessa kvigor hade fått i sig mycket vanadin. Det är dock omtvistat om man verkligen har kunnat visa att det var vanadinet som orsakade kvigornas död, eller om det kan ha varit något annat antingen i slaggen eller i miljön.

Hur som helst, efter händelsen i Lillpite 1990 får vi inte använda slagger med hög vanadinhalt på jordbruksmark i Sverige, och därför ackumuleras dessa slagger i stora högar på stålverkens områden. Samtidigt används sådana slagger fortfarande som kalkningsmedel i t.ex. Finland. Kanske just på grund av detta ligger Sverige i framkant när det gäller forskningen om hur vanadinet i dessa slagger ska kunna återvinnas. Faktum är att det också finns miljardbelopp att hämta in på att kunna göra det. Vissa framsteg har gjorts, men ännu finns ingen helt utvecklad teknik.

Parallellt bedriver vi (eller snarare SLU-doktoranden Maja Larsson) forskning om hur vanadin beter sig i marken och exakt hur toxiskt det är, det har vi förut haft endast få data för. Hennes resultat, som kommer att publiceras under de två kommande åren och förhoppningsvis integreras i EU:s REACH-registrering för vanadinprodukter, kommer att hjälpa oss att förstå i vilka sammanhang det är riskabelt för miljön att belasta den med vanadin, och när det är OK. Vanadin, med dess unika egenskaper, har kommit för att stanna som viktig komponent i stål och i andra metallegeringar, och vi måste lära oss att hantera den metallen på bästa möjliga sätt.

Om du vill veta mer om vanadin, se:

Gouzhu Ye's rapport från 2005 (inte helt färsk, men en kort och bra genomgång om vanadin i stålkretsloppet)

Min och Lars Johnsson's rapport från 2004 (OK som introduktion, men jag känner numera till en rad felaktiga detaljer i den pga Majas forskningsresultat).

Sammanställning om vanadins toxicitet från Environment Canada, 2010

Studieavgifterna - nu börjar vi se konsekvenserna

2011-04-04T10:27:00.005+02:00

Just hemkommen från Vietnam läser jag ett inlägg i SvD där den delvis bristande studiemiljön för utländska studenter påpekas, speciellt när det gäller arbetsmarknadskontakter. Det är viktiga frågeställningar som tas upp. Men man kan naturligtvis ställa sig frågan - vilka utländska studenter?

Vi börjar nu se konsekvenserna av de studieavgifter för studenter utanför EU/EES-området som regeringen har infört fr.o.m. 2011. VHS offentliggjorde nyligen statistik som visar en minskning av antalet studenter på de internationella masterprogrammen med 58 %. I den siffran ingår dock svenska studenter och EU/EES-studenter som är avgiftsbefriade. Räknar man bara med studenter utanför EU/EES-området blir minskningen runt 80 %. Det är en avsevärd minskning, men med stor sannolikhet kommer minskningen att bli ännu större: ännu vet vi inte hur många av dessa antagna studenter som kommer att betala studieavgiften.

Enligt riksdagens beslut ska lärosätena ta ut studieavgifter som fullt ut finansierar de utländska studenternas utbildning. Man hade då tänkt sig en årsavgift på runt 70 000 kr. Det visade sig vara en väsentlig underskattning. På t.ex. KTH visade sig årsavgiften bli 145 000 kr (245 000 kr för arkitektstuderande). För att lindra effekten införs ett stipendiesystem. Dock räcker det långt ifrån till. Ta återigen KTH som exempel. Enligt VHS har 435 avgiftsskyldiga studenter antagits för hösten 2011. De medel som KTH fått för att dela ut som stipendier kommer endast att kunna täcka 37 stycken studenter fullt ut, förutsatt att de inte läser arkitektur. Ytterligare några från biståndsländer kan täckas genom särskilda stipendier från biståndsbudgeten (30 miljoner kr för hela Sverige 2011). Säg att max. 45 stycken studenters avgifter kan täckas av stipendierna. Den kritiska frågan är naturligtvis: i vilken mån kommer de 390 st. resterande studenterna att kunna/vilja betala?

Därför tror vissa av mina KTH-kollegor att den slutliga minskningen av antalet utomeuropeiska studenter kommer att landa på mellan 90 och 95 %. Det ger dramatiskt minskad tilldelning av resurserna för grundutbildningen (eftersom tilldelningen sker per student) och som en följd kommer antalet utbildningar, kurser och lärarresurser att minska, något som även kommer att gå ut över kvaliteten för andra, dvs svenska och europeiska, studenter.

Ett huvudargument inför införandet av avgifter var att Sverige ska konkurrera med kvalitet, och inte med avgiftsfri utbildning. Processen i samband med införandet visar dock att man nog har haft en gigantisk självöverskattning av Sveriges attraktionskraft som utbildningsalternativ. När jag pratar med våra internationella studenter säger de nästan alltid att USA eller England var deras förstahandsalternativ, och att det avgörande skälet för att välja Sverige var den kostnadsfria utbildningen. Nu är förhållandet dramatiskt förändrat - kravet på full kostnadstäckning gör att Sverige nu har högre studieavgifter än flera jämförbara länder inom EU-området, och att stipendiemöjligheterna därtill är små.

Det ska bli intressant att se om regeringen är prestigelös nog att erkänna sitt misstag och genomföra åtgärder för att lindra följderna. Dock, vi som är personalansvariga på universitetet kan inte vänta på denna eventualitet. Vi måste nu se till att flera av våra lärare kan dra ner på sin utbildningsvolym och i stället börja forska mer, annars måste vi säga upp personal eller dra ner på viktiga forskningsresurser (t.ex. laboratorier). En ganska konstig följd av kravet att vi nu ska "konkurrera med kvalitet"...

Rättelse och tillägg

Jag var lite för snabb när jag beräknade antalet studenter som kan få stipendier på KTH. Stipendierna som kommer via biståndsbudgeten räcker säkerligen till fler än 7 studenter (som jag räknade med ovan). Beroende på hur fördelningen av studenter från biståndsländer ser ut, kan KTH möjligen få stipendier denna väg som räcker till mellan 25 och 35 studenter. Därmed är det totala antalet studenter som kan få stipendier från regeringens system i bästa fall 65-70 för år 2011 och 90-100 år 2012 då summan som kommer från biståndsbudgeten höjs från 30 till 60 miljoner. Detta förändrar dock egentligen inte någonting i problembeskrivningen ovan, eftersom det fortfarande endast är en liten del av de antagna (ca 15 % år 2011) som kan få sin studieavgift betald via stipendier. Denna procentsats är klart lägre om man inte kommer från ett prioriterat biståndsland.

Jag glömde också att nämna att en bidragande orsak till att de antagna utomeuropeiska studenterna minskat med 80 % är den nya anmälningsavgiften på 900 kr. Det är alltså egentligen två avgifter som utgör problemet, såväl anmälnings- som studieavgiften (även om den senare är väsentligt större).

Bai Bang

2011-04-01T16:42:00.003+02:00

Sveriges största biståndsprojekt genom tiderna kallas det ofta, pappersbruket Bai Bang. Politiskt kontroversiellt och dyrt. Det var också ett vågspel att bygga upp ett pappersbruk i ett underutvecklat land. Det lyckades dock bra, och nu nästan 30 år efter invigningen fungerar Bai Bang fortfarande, och står för 30 % för marknaden för papper i Vietnam.

Inne i byggnaderna konstaterade vi att utrustningen börjar bli sliten och gammalmodig, men än så länge fungerar allt ändå väl. Pappersbruket använder akacia och eukalyptus som råvara, detta odlas i närheten i stora odlingar som det statsägda pappersbruket kontrollerar. Ungefär 2000 människor jobbar här, många med ganska enkla arbetsuppgifter, arbetskraftskostnaden är ju ganska låg. På bilden nedan ses ett par av tjejerna som tejpar ihop pappersförpackningarna. De jobbar på ackord, 600 förpackningar per dag ger 100 dollar i månaden. Klarar man 1000 förpackningar så blir det 200 dollar. Det är ändå en hyfsad lön i Vietnam för den här typen av arbete.

Vi fick broschyrer som bland annat innehåller en bild från kungens och Laila Freivalds besök här 2004, och där man skriver att man vill bygga ut Bai Bang. Det har man, så vitt jag förstår, sagt länge. Antagligen, med Vietnams snabba tillväxt, kan det snart bli verklighet - eller så byggs det konkurrerande pappersbruk.

Metaller i återvinningsbyarna

2011-03-30T17:06:00.000+02:00

Workshopen här i Hanoi är igång. Bilden ovan visar aluminiumåtervinningsbyn, där vi var 2009 för att ta prover. Det ser ju ganska förorenat ut, i förgrunden finns slagghögar från aluminiumsmältningen (med klarblå krom-utfällningar) och i omedelbar anslutning till dessa en damm. Nu visar resultaten från de olika prover som vi har tagit i området att åkrarna och dammarna utanför byn inte är så förorenade med metaller som man skulle kunna tro när man ser bilden. Detsamma gäller en närliggande by när järn återvinns. De enda förhöjningar vi har kunnat hitta är i jordarna; det är framför allt bly och kadmium det gäller. Däremot visar våra prover att det knappast finns några tecken på vattenförorening.

Risprover som vi tagit i anslutning till föroreningskällorna har för det mesta ingen eller en ganska måttlig förhöjning av metaller. Även för riset är det kadmium och bly som är förhöjt, i några fall överskrids gränsvärdet. Metallerna visar en ganska intressant fördelning mellan kärna och skal, kadmium finns mest i kärnan och blyet i skalet. Det verkar troligt att blyet mest transporterats genom luften (genom damm osv) medan kadmiumet kommit dit med bevattningsvattnet, men vi vet inte säkert.

Anledningen att föroreningarna inte sprids så mycket till den omgivande miljön är inte helt klarlagd, men det kan vara så att det höga pH-värdet i mark och vatten (ofta mellan 7 och 8) i Röda Flodens delta gör att metallerna effektivt fastläggs i dammarnas sedument och inte rör sig ut därifrån.

Imorgon fortsätter workshopen, och sedan på fredag blir det fälttur!

Squid in pineapple

2011-03-29T16:44:00.001+02:00

Det var gott! Annars har det mest varit jobb med att få presentationerna klara till workshopen imorgon. Jag ska bland annat prata om "riskbedömning av nya metaller - exemplet vanadin", där jag presenterar nya resultat från ett doktorandprojekt vi driver (Maja Larsson). Tyvärr kan jag inte berätta om så mycket om dem här eftersom det rör sig om ännu så länge opublicerade data!

Istället nämner jag några ord om uran, som förekommer i dagens SvD. Det är ett vattenkvalitetsproblem som forskare och myndigheter känt till i några år, men som ännu är okänt av många. Man räknar med att mer än 200 000 människor har för mycket uran i sitt dricksvatten, om man använder det i Sverige rekommenderade hälsoriskbaserade riktvärdet på 15 mikrogram per liter som referens. Det gör uran till en av våra riktigt stora vattenkvalitetsproblem. Detta värde är dock omtvistat - inte bara EU, utan även vissa svenska toxikologer tycker det är obefogat lågt satt. Hur det nu är med detta så kan man konstatera att det idag inte sker någon effektiv rening av uran, vare sig i stora vattenverk (som beskrivs i artikeln) eller i enskilda brunnar.

Mer information om olika reningsmetoder och om uran och andra radionuklider i allmänhet, och om den idag bristfälliga reningen av vatten från enskilda brunnar, kan man få i Caroline Karlssons examensarbete från förra året. I ett tidigare examensarbete testade Ellinor Dässman ett par olika reningsmetoder i ett vattenverk i Eskilstuna kommun. Erfarenheterna från Ellinors arbete visade att det är ganska svårt (en stor utmaning, helt enkelt) att få reningsmetoder för uran att fungera riktigt bra under de stora flöden man har i vattenverk. Det finns alltså mycket forsknings- och utvecklingsarbete som behöver göras för att tackla uranproblemet, och om det verkligen är ett problem.

Hanoi, dag 2

2011-03-28T17:12:00.002+02:00

Inte så många kunder idag...

Vi har varit ute på institutet (Soils and Fertilizers Institute) och förberett den workshop som ska arrangeras på onsdag-fredag och som avslutar det SIDA-finansierade forskningsprojekt jag har varit med på under några år. Ett antal presentationer ska förberedas, själv står jag för två av dem.

Dagens lunch på gruvhögskolan, lika bra som vanligt

Det finns inte några synliga större förändringar sedan jag var här 2009. Lite fler bilar, kanske. Den ekonomiska tillväxten fortsätter, men kanske inte lika snabbt som tidigare. Politiskt är det stabilt. Nyligen fick kommunistpartiet en ny generalsekreterare - huruvida det på sikt leder till en annan politik är det ingen som vet. Det märks i alla fall inte ännu.

Gör man så här i Sverige?

Hemma hann jag precis se på Håkan Juholts tal innan jag åkte hit. Det var en imponerande retorik han visade upp. Jag är kanske inte överraskad över detta, jag hörde honom i talarstolen en hel del redan för 25 år sedan under min SSU-tid. Jag tror att Juholt är ett mycket bra val av partiledare. Den politiska debatten kommer att vara roligare att följa framöver och den socialdemokratiska ideologin blir tydligare än vad den har varit under några år. Det stärker socialdemokratins legitimitet på den politiska scenen. Det finns dock en risk inbyggd i detta: det gäller nu för partiledningen att utforma en praktisk politik som på något sätt stämmer med det ideologiska budskapet. Gör man inte det riskerar man en backlash i ett senare skede, och här har Juholt sin verkliga utmaning.

Möjligen kan jag tycka att det är lite synd att Juholt avverkade visionen för den framtida miljöpolitiken i endast en mening ("Investeringar för en bra miljö, med rent vatten, frisk luft och nyttig mat, driver oss gemensamt framåt.") och att ytterligare endast en mening ägnades åt vikten av stark forskning och innovation ("Sverige ska konkurrera med höga förädlingsvärden, högt kunskapsinnehåll och innovationskraft - inte med låga löner och billiga produkter.") Det han sa var helt OK, men man får hoppas att i det nya team som nu byggs upp kring Juholts närhet kommer att finnas personer som driver dessa frågor.

I Hanoi igen

2011-03-27T12:23:00.000+02:00

Tillbaka i Hanoi, jag kom hit i morse efter en sömnlös natt och försöker klara mig igenom hela dagen utan att somna. Därför försöker jag nästan desperat fortsätta skriva på ett reviewuppdrag. Om en kvart kan jag ge upp, då är det dags för middag.
Jag är här för att vara med på vårt SIDA-projekts slutworkshop där vi kommer att presentera vad vi har gjort sedan 2006. Inte så mycket verkar ha förändrats i Hanoi sedan 2009, då jag var här sist. Men det är kallt för årstiden, bara ungefär 15 grader och molnigt, och vietnameserna tar på sig vinterkläderna...

Nya resultat om effekter av rödslammet i Ungern

2011-01-05T12:17:00.000+01:00

I början av oktober inträffade ju den stora rödslamsolyckan i Ungern. Nu börjar de första peer-review-granskade rapporterna om miljökonsekvenserna komma. Först ut är en belgisk forskargrupp från Leuven (Katholieke Universiteit) som studerat rödslammets effekt på marken i området. Resultaten publiceras i Environmental Science & Technology. De kan sammanfattas så här:

- Rödslammet bidrar till en viss ökning av den joniserande strålningen vilket i sin tur leder till en viss ökad exponering av radon i bostäderna. Det rör sig dock om relativt måttlig ökning av radonrisken.

- pH-värdet i jordens övre skikt ökar, men inte så mycket som inledningsvis befarades (se mitt blogginlägg i oktober). pH-värdet stiger från drygt 6 till mellan 8 och 9, vilket i sig inte påverkar markens bördighet på lång sikt. Tillsatser av syra till jorden kommer därför inte att bli nödvändiga.

- Halterna tungmetaller i jorden ökar på grund av slammet, men ökningen är måttlig och leder inte till att markens bördighet påverkas.

- Den största negativa effekten för marken kommer i stället från natriumet i slammet, som försämrar markstrukturen vilket är negativt för bördigheten. De belgiska forskarna föreslår tillsatser av gips för att på så sätt få ut natriumet ur jorden och återställa strukturen.

- En annan negativ effekt är att tillgängligheten av fosfor minskar vilket beror på rödslammets innehåll av järnoxider vilket fixerar fosforn. Detta betyder att man kommer att behöva gödsla extra mycket för att återställa bördigheten.

Fler resultat kommer - de belgiska forskarna refererar också till en ungersk rapport som är på gång och som bland annat handlar om hälsorisken på grund av inandning av damm i området. Jag återkommer till denna när den har publicerats!

2011 - en framåtblick

2011-01-05T11:50:00.000+01:00

Det blir ett intressant år, 2011. Hur kommer debatten om den framtida forskningspolitiken att utvecklas, till exempel? Mot slutet av 2010 offentliggjordes rapporten "Hans Excellens: om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer" som ju visar att meriterade kvinnor missgynnas i kampen om stora anslag för starka forskningsmiljöer. Dessutom gynnas inte publicerings- och citeringsstatistiken för de (huvudsakligen män) som får denna typ av anslag, snarare tvärtom. Se rapporten här och reaktioner på Ulf Sandströms blogg. 2011 får visa om detta kommer att leda till en nyansering av nuvarande politik för fördelning av forskningsanslag - tyvärr finns det väl inget just nu som tyder på det.
Vem kommer att vaskas fram som socialdemokratisk partiledare är förstås en annan intressant fråga. Jag har just nu inte en aning och inte heller någon egen uppfattning om detta. Vad som är en framtida socialdemokratisk politik är en på sikt viktigare fråga som vi dock säkert inte får så många svar på under 2011.
På bloggen kommer jag nog mest att skriva om miljöforskning; ett och annat inlägg från resor blir det också.
Först ska vi följa upp rödslamskatastrofen i Ungern, se nästa bloggpost!

Nytt om silvernanopartiklar

2010-11-04T19:27:00.000+01:00

I ett inlägg i augusti skrev jag om silvernanopartiklar, och om att det fortfarande är oklart i vilken grad det silver som tillförs genom silvernanopartiklar är biologiskt tillgängligt och därmed toxiskt.

I en ny artikel i Soil Science Society of America Journal (se abstract:et här!) redovisar Shoults-Wilson m.fl. resultat som visar att en ganska stor del av tillförda silvernanopartiklar bildar silverjoner i jord under experimentets tidsrymd (10-17 %) och därmed blev toxiska. De här resultaten styrker det som många forskare misstänkt, nämligen att silvernanopartiklar, när de kommer ut i miljön, ganska snabbt omvandlas till silverjoner, och att man därför inte kan påstå att produkter som innehåller silvernanopartiklar är ofarliga för miljön.

Dock är det kanske för tidigt att dra alltför många slutsatser. Flera andra forskargrupper bedriver f.n. liknande studier. När fler resultat publicerats (vilket torde vara fallet inom 1-2 år) kan vi göra säkrare bedömningar hur vi ska förhålla oss till miljöriskerna med användningen av silvernanopartiklar.

PFOS - en obehaglig överraskning

2010-10-20T09:47:00.000+02:00

Så här ser alltså PFOS ut, den molekyl som orsakat så mycket uppståndelse i Rosersbergstrakten (se t.ex. DN:s artikel från igår). PFOS är en nedbrytningsprodukt av mer komplicerat uppbyggda molekyler som finns i kemikalier som t.ex. brandsläckningsskum. Den består av ett kolskelett som är helt fluorerat, och i änden finns en dissocierad sulfonatgrupp, som har ett pKa-värde på 3,3. Laddningen som utbildas gör att PFOS är relativt lättlöslig och alltså lätt transporteras i naturen, samtidigt som den är mycket svårnedbrytbar. Det är ingen bra kombination, särskilt som det också till viss del är toxiskt.

Det här väcker nya frågor om hur Mälaren, Stockholms dricksvattentäkt, ska kunna skyddas bättre.

Om du vill veta mer om PFOS och dess miljörisker, se t.ex. följande länkar:

Kemikalieinspektionens kortfattade information om PFOS
Dokument från EU:s livsmedelssäkerhetsmyndighet Efsa

Det blev 196 år av fred (?)

2010-10-19T19:42:00.000+02:00

I de flesta svenska historieböcker står det att Sverige inte utkämpat några krig sedan Norge erövrades 1814. Det kan kanske stämma, även om det tidvis gick hårt till i Kongo på 60-talet och i Libanon på 80-talet. Frågan är: när övergår en fredsbevarande insats till att bli ren krigföring? Jag menar att det finns tecken som tyder på att gränsen håller på att passeras, om den inte redan har passerats. Det är tydligt att krafter i Afghanistan ser Sverige som en krigförande part. Det är också tydligt att i det, i dagens oroliga klimat, blir mycket svårt för truppen att bidra till återuppbyggnad, utbildning med mera, som ju var avsikten med insatsen. Så vad är då det egentliga syftet med att låta soldaterna vara kvar? Att besvara den frågan med att man gör det (i) för att skydda civilbefolkningen, och (ii) för att det är precis vad motståndarna inte vill (som jag uppfattade det sade Sten Tolgfors något sådant i radion i morse) känns klassiska på något sätt - historien är full med exempel på situationer då länder försvarat krigsaktioner på just de sätten.

Tillbaka till den historiska dimensionen - den är för Sveriges del svindlande. Tänk att vi kanske måste tänka bort tanken att Sverige inte har krigat på snart 200 år, och att vi är beredda att offra unga män och kvinnor i strid i ett avlägset land (av vilken anledning det nu må vara). En radikalt förändrad självbild... Vill vi ha den?

Se även Helle Kleins blogginlägg från idag.

Markkvalitet - vad är en "bra" jord?

2010-10-14T20:15:00.005+02:00

Den mesta markvetenskapliga forskningen i Sverige har traditionellt varit en SLU-angelägenhet. Därmed är den mesta markforskningen fortfarande agrar till sin karaktär - det handlar till ganska stor del om växtnäringsförsörjning, jordbearbetning, dränering m.m. Dock finns också en del miljöinriktad markforskning som är spridd på olika håll (på SLU förstås, men även hos oss på KTH, samt i Luleå, Lund, Kalmar och Örebro...) Genom åren har frågeställningarna inom den forskningen skiftat en hel del. På 80-talet och en bit in på 90-talet var det försurning som gällde. Numera är det andra frågeställningar som dominerar. Forskning kopplad till klimatfrågor finns förstås. Men en trend som varit mycket stark i Sverige de senaste åren är studier av metaller och organiska föroreningar, t.ex. i samband med riskbedömning av förorenad mark. För ett litet tag sedan gick det upp för mig att vi är ett antal forskare som kanske håller på att fastna i en värld av risker och föroreningar, och att vi i Sverige kanske alltför mycket premierar forskning som bara berör de mindre än 0,1 % av jordarna som är allvarligt förorenade. Håller vi på att glömma bort de resterande 99,9 procenten?

Dock - det finns internationellt även en annan trend, och det är forskning om vad god markkvalitet är. Amerikanska NRCS definierar markkvalitet som "the ability of a soil to perform functions that are essential to people and the environment". Intressant nog uppvisar forskning om markkvalitet och om riskbedömning av förorenad mark en nästan identisk och parallell trend, vilket indikeras av figuren, som visar hur ofta begreppen "soil quality" och kombinationen "risk assessment" + "soil" nämnts i abstracts i internationella tidskrifter. Men i Sverige är markkvalitet ett relativt okänt begrepp.

I forskning om markkvalitet har man ett annat perspektiv än när man pratar om risk. Istället för att identifiera de fåtaliga jordar där vi har en påtaglig föroreningsrisk, försöker man definiera vad en god markkvalitet är, alltså vad en "bra jord" egentligen är. För att kunna göra detta måste vi tänka igenom vad det är vi vill att jorden ska göra åt oss eller åt naturen. Man kan tala i termer av sociala tjänster eller ekosystemtjänster. Speciellt intressant blir detta perspektiv i en urban miljö. Vad är t.ex. en bra parkjord? Några allmänna utgångspunkter vi kan ha är de här:

- Jorden ska kunna fungera bra för rekreation, spel med mera. För detta ändamål är jordar med mycket finkorniga jordarter (lera, gyttjelera) ofta mindre lämpliga, väldränerade sand- eller siltjordar är bättre.
- Jorden ska vara en god växtplats för träd och planteringar. Här fungerar däremot inte alltid sandjordar så bra, om vi vill slippa storskalig bevattning, gödsling och kalkning. Dessutom är en ganska hög halt organiskt material, och en bra mikrobiologisk aktivitet i jorden, viktiga parametrar.
- Jorden ska fungera som filter mot föroreningar. I en urban miljö är det svårt att undvika förhöjda halter föroreningar från t.ex. bilar och korrosion från konstruktioner. Jorden bör kunna binda fast så mycket som möjligt av föroreningarna för att minimera transporten till stadens vattensystem, som redan ofta är hårt belastade. Det kräver som regel en hög halt organiskt material och helst ett inte alltför lågt pH-värde.

Beroende på exakt vilken funktion jorden behöver ha får vi olika krav på vilken jord som är bäst. Vi kan, så att säga, "bygga" vår idealjord för en specifik uppgift. Sedan är frågan förstås om man kan ska anpassa uppgiften till jorden, eller tvärtom.

Forskning om markkvalitet involverar flera discipliner, inte bara naturvetenskapliga (som markkemi, biologi och hydrologi) utan även samhällsvetenskapliga. Om vi får mer markkvalitetsforskning kan det kanske också innebära att vi slutar att betrakta jord som en potentiell föroreningsrisk och istället ser den som en värdefull resurs med en viktig funktion. Jag tror och hoppas att den svenska forskningen om markkvalitet reser sig från dess nuvarande obetydlighet och lockar fler forskare, men det beror ju naturligtvis på vad forskningsfinansiärerna tycker är viktigt att satsa på.

FAQ om rödslammets miljökonsekvenser

2010-10-10T09:49:00.002+02:00

Fortfarande är det för tidigt att säga exakt hur stor rödslamskatastrofen i Ungern är - det kan ju komma ut ännu mer rödslam om den kvarvarande fördämningen kollapsar helt. Här nedan har jag försökt samla några vanliga frågor och svar kring miljökonsekvenserna.

Varför har människor dött? Därför att de kommit i kontakt med det slam som nyss kommit ut från fördämningen. Det kan vara starkt frätande på grund av det höga pH-värdet (se min tidigare bloggpost om varför det har högt pH-värde). Slam som legat på marken eller i vattnet ett tag är betydligt mindre frätande och inte särskilt farligt. Metaller i slammet har med stor sannolikhet inte orsakat några dödsfall så här långt.

Kommer Donau att påverkas? Så här långt tyder det mesta på att Donau drabbas relativt lindrigt. Det beror på Donaus stora vattenmassor som effektivt spär ut den basiska lösningen från slammet. Dock finns det stor risk för att de vattenlevande organismerna tar skada närmast utflödet, dvs där biflödet Marcal rinner ut i Donau.

Det röda i slammet, är det någonting farligt? Det röda rör sig om järnoxider. De är i stort sett harmlösa och bidrar alltså inte till slammets giftverkan. Tvärtom är det bra att de finns där eftersom de binder till sig metallerna i slammet och gör dessa mindre farliga för omgivningen.

Är metaller i slammet ett stort långsiktigt hot? Greenpeace m.fl. har gått ut med skarpa varningar, se t.ex. här. Dock har några analyser av metallinnehållet ännu inte offentliggjorts, så effekterna av metallerna är svåra att värdera. Det har talats om arsenik, krom och kvicksilver, men effekterna av dessa beror helt på mängder/koncentrationer. Det är inte alls säkert att metallerna är en så stor fara för naturen som ofta påstås - det beror på att de kommer att kunna bindas till partiklar i jord och sediment. Den största faran är förmodligen att människor och djur andas in det metallhaltiga dammet från rödslammet när det torkar. Min gissning är alltså att metallerna är en större hälsofara än miljöfara.

Vad händer med jordarna? I de allra värst drabbade områdena (ca tusen hektar stort) finns det risk att slammet kan ha drivit upp pH-värdet i jordens översta 5 cm till kanske 10. Det skulle i så fall slå ut en stor del av jordens mikroorganismer, försämra markstruktur och näringstillgång, samt leda till en obalans mellan natrium och kalcium i jorden. Om man inte gör något (se nedan) kan det dröja flera årtionden innan dessa jordar har återhämtat sig och är bördiga igen.

När återhämtar sig vattendragen? Det kan gå lite snabbare än vad fallet är för jordarna, men det dröjer nog flera år innan fisken återkommer.

Hur kan man påskynda återhämtningen? Man kan tillsätta gips och syra till såväl mark som till vatten för att lindra miljökonsekvenserna och påskynda återhämtningen. Gipsens funktion är dels att flocka ut slammet så att dess partiklar sedimenterar, dels att återställa balansen mellan kalcium och natrium på jordens och sedimentens partikelytor. Syran sänker pH-värdet ner mot normala värden. Så här långt har de ungerska myndigheterna använt starka syror, men det är vanskligt eftersom det blir känsligt med doseringen (för mycket syra kan ju tvärtom leda till försurning, och till nya problem). En bättre långsiktig metod, speciellt i jordarna, är att blanda in torv. Vitmosstorv är naturens "egen" syra och för torv finns ingen risk att man doserar för mycket. Det kommer också att bli nödvändigt att gödsla upp jordarna, inledningsvis med PK-gödsel. Om man bedömer att detta inte räcker, och/eller att metaller är ett stort problem, kan man behöva schakta bort de översta fem-tio centimetrarna av jorden, vilket blir en mycket kostsam operation när det handlar om stora ytor (man måste ju dessutom ha en strategi för var någonstans man ska tippa alla dessa jordmassor).

Hur ska man göra för att undvika sådana här olyckor? Se min tidigare bloggpost - det handlar om att bygga starka fördämningar och att bearbeta slam och gruvavfall på ett bättre sätt.

Rödslammet i Ungern - en onödig miljökatastrof

2010-10-06T10:01:00.000+02:00

Så har det inträffat ännu ett dammbrott, denna gång i Ungern, där miljöfarligt avfall, i detta fall rödslam, spritts över ett stort område, med dödsfall och skador som följd, se bl.a. DN och Guardian idag.
Rödslam är en restprodukt från aluminiumframställning där man använder den s.k. Bayerprocessen, där natriumhydroxid används för att utvinna rent aluminium från naturligt förekommande aluminiumoxid- eller hydroxid. Restprodukten, som innehåller natriumhydroxid, har högt pH, är starkt frätande, innehåller järn- och kiseloxider (järnet ger slammet dess röda färg), och även förhöjda halter av en del möjligt toxiska ämnen; vilka de är påverkas av den lokala mineralogin, i Ungern har det talats om bly, men från andra håll vet vi också att t.ex. fluor och vanadin kan finnas i höga koncentrationer.
Det är dock knappast metallerna, utan det är det höga pH-värdet och natriumhydroxiden som är det riktigt stora problemet med obearbetat rödslam. Det är därför frätande (och farligt för människor som kommer i kontakt med det), förstör konstruktioner, och försämrar markkvaliteten eftersom markstrukturen förstörs - en ren mardröm för landsbygdsbefolkningen.

Den här tragiska olyckan kunde, och borde ha förhindrats, i själva verket var den helt onödig. Det finns två skäl till det:

- Det är väl känt att det finns tusentals dammar med gruvavfall runt om i världen som underhålls mycket dåligt och som inte är tillräckligt väl dimensionerade för höga flöden. De här dammarna är ett mycket större problem än dammar som används för vattenkraftsproduktion, vilka underhålls mycket bättre. Trots all diskussion som har varit, t.ex. efter det stora dammbrottet i Aznalcollar i Spanien, så har inte situationen förbättrats nämnvärt i många länder. Med ett minimum av underhåll och åtgärder hade den här katastrofen antagligen kunnat förhindras.

- I modern aluminiumproduktion kan man rena rödslammet från natriumhydroxiden, det görs också på många håll i världen. Det finns enkla och relativt billiga metoder för det, t.ex. kan man skölja det med vatten. Gör man det får man en restprodukt som har neutralt pH och som är klart mycket säkrare ur ett hälso- och miljöperspektiv. Den kan dessutom användas t.ex. för rening av metaller (se t.ex. den här italienska artikeln som visar detta mycket tydligt).

Visual MINTEQ - lite programmeringshistorik

2010-10-03T17:21:00.000+02:00

Jag har aldrig varit beroende av vare sig alkohol, Internet eller någon annan drog. OK, bortsett från kaffe och te, då. Och, i perioder, bortsett från programmering. I sådana perioder har jag ständigt den där känslan att man bara måste rätta till den och den delen av koden i programmet som inte fungerar så bra. Det tar naturligtvis alltid fem gånger så mycket tid som man har tänkt sig för varje problem man ger sig i kast med. Allt medan familjemedlemmar i en diffus bakgrund klagar på att "det behövs handlas och lagas mat", "varför ska du göra det här när du är ledig?", "vad du är tråkig", o.s.v. Numera har jag förstås lärt mig att undvika de där situationerna och bara plocka fram programmerandet när det är läge för det. Som t.ex. just nu när frun är på Taiwan och sönerna upptagna med installationen av Civilization V.

Allt började egentligen i augusti 1995 i Aberdeen. Min vän och geokemistkollega David Lumsdon tog med mig på långa promenader på lunchen, alltid i ett furiöst tempo (jag behövde ofta duscha när jag kom tillbaka). Vid en av de där promenaderna bortemot Hazlehead Park började David prata om ett geokemiskt jämviktsprogram, MINTEQA2, som USEPA hade tagit fram, och om hur bra det var. Fram tills dess hade jag aldrig riktigt förstått vad ett geokemiskt jämviktsprogram vad för något, jag tyckte jag hade klarat mig bra ändå med mer empirisk behandling av mina data. Jag var alltså skeptisk. Dock, David räckte mitt under nästa promenad fram en installationsdiskett, och jag minns hur jag med svettiga händer tog emot och stoppade ner den i fickan. När jag kom hem till Sverige insåg jag så småningom hur användbart det där programmet var för att få större insyn i hur lösligheten av aluminium styrdes av olika mineralfaser i skogsmark.

Det började gå upp för mig att MINTEQA2 även kunde användas i undervisningen, för att studenterna skulle förstå t.ex. karbonatsystemet och andra viktiga vattenkemiska jämviktsfenomen. Sagt och gjort. 1997 hade jag en övning för studenterna på miljö- och vattenteknikprogrammet på SLU. Ren katastrof! Kurskritiken när det gäller just det momentet var fullständigt urusel. Vad jag inte hade räknat med var att, eftersom MINTEQA2 var ett DOS-program, så krävdes flera timmar bara för att få studenterna att kunna arbeta i DOS-miljö (vid det laget hade redan Windows sedan flera år tagit över fullständigt). Övningen var nog bra, det var bara det att studenterna aldrig kom fram till själva innehållet i den! Jag nämnde problemet för Nick Jarvis, en annan lärare på SLU, som sa att "gör ett eget Windows-gränssnitt - det har jag gjort. Det tar lite tid, men det är det värt".

Jag började med det, lärde mig Visual Basic 5.0, och upptäckte förstås att det tar en evig tid att skriva ett program, även om det bara rör sig om ett gränssnitt. Jag sökte därför pengar och fick det från MISTRA och VR inom ramen för ett större projekt. År 2000 var jag klar med en första version av Visual MINTEQ, som inte bara var ett gränssnitt, utan en helt omskriven version av MINTEQA2. Jag lade ut programmet som freeware på vår institutionshemsida - jag var lite inspirerad av Harald Sverdrup i Lund, skaparen av vittringsmodellen Profile, som brukade säga att "ska man få andra forskare att använda sitt program, ska man sprida det gratis". Det hade han lyckats bra med.

Det har nu gått tio år. Jag har i perioder skrivit om programmet (t.ex. gått över till .NET) och lagt till många nya funktioner. Jag vet inte hur många tusen timmar jag lagt ner på det här, och utan att få betalt. Och aldrig blir man klar heller. Nya små buggar upptäcks ständigt, nya funktioner önskas från användare, vilket leder till nya buggar, och så fortsätter det. Men jag är i alla fall glad över att ha kanske ett par tusen användare över hela världen, trots att jag aldrig gjort reklam för programmet - det är fr.o.m. i fjol världens näst mest använda i sin genre, om man använder omnämningar i internationella tidskriftsartiklar som kriterium.

Dock, ett sådant här program är bara ett hjälpmedel. Ett vanligt misstag, särskilt bland yngre forskare, är att tro att geokemiska jämviktsprogram kan ersätta verkliga observationer. Då tänker man inte på, eller känner inte till, de stora osäkerheter som finns i urvalet av reaktioner, jämviktskonstanter med mera. Som i så många andra fall är det i samspel med observationer som modellen kan tillföra något. Som referee har jag fått refusera åtskilliga manuskript som använt mitt program på "fel" sätt.

Nog om detta och tillbaka till buggletandet...

Gör inte SD till en större outsider än vad de redan är!

2010-09-26T11:44:00.000+02:00

En vecka har gått sedan valet. Det mesta har redan sagts om Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Vi ser ut att få en borgerlig minoritetsregering - det är väl den bästa lösning vi kan få i det parlamentariska läge som är. Vissa vill ha en blocköverskridande regering bara för att hålla SD borta från allt inflytande. Det tror jag är att göra för mycket av SD:s betydelse. Sådana lösningar riskerar dessutom bara att gynna SD i det långa loppet; tänk bara på hur bra det gick för Jörg Haider på 90-talet när de två stora partierna i Österrike slöt sig samman i en koalitionsregering för att stänga hans parti ute från politiken. Gör man SD till den verkliga outsidern mot det samlade politiska etablissemanget, ja då finns det förmodligen skäl till oro inför framtiden.

Valets stora förlorare, socialdemokraterna, har tillsatt en kriskommission. Frågan är förstås vad en sådan ska förväntas komma fram till. Om inte det politiska ledarskapet och strategin med ett rödgrönt samarbete "får" behandlas, är det väl nästan bara det politiska innehållet kvar? Och är det egentligen något fel på det? Min farhåga är att man i någon slags felfinnariver hittar fel där det kanske inte finns några större eller avgörande fel...

Det ska bli spännande hur forskningspolitiken utvecklas nu när den borgerliga regeringen fått fortsatt förtroende, om än med mindre dominans (om inte något omval i Värmland ändrar på det). Kommer t.ex. ytterligare stora pengar att delas ut till universiteten inom vissa prioriterade "strategiska forskningsområden"? Hur går det med "elitsatsningarna" på yngre forskare och allt det andra? Det finns anledning att återkomma i dessa och i andra frågor den närmaste tiden.

Valdag och äppelmos

2010-09-19T15:47:00.001+02:00

Det är valdag. "Idag faller domen", som SvD måhända något drastiskt sammanfattar det hela. Den här valrörelsen har väl knappast varit särskilt spännande... Jag har just varit och röstat, och ska snart ta itu med att ta hand om årets äppelmoskokning.
En uppfriskande sak var det att DN idag lät Lars Gustafsson och Göran Greider drabba samman i en mejlväxling över sju sidor. Äntligen något som visar att politik inte bara handlar om dagsfrågor som sänkt skatt till pensionärer, utan även har en djupare historisk och ideologisk dimension. Mera så'nt!
Visst - själv har jag kanske lite svårt ibland att kunna smälta Lars Gustafssons 1900-talsliberala antikommunism. Samtidigt kan jag tycka att Göran Greider ibland undviker problematiserande resonemang och lite väl lätt halkar ner i någon slags enkelspårig valrörelseretorik. Men sådana irritationsmoment är ju en del av upplevelsen, så att säga. Som helhet är Gustafssons och Greiders meningsutbyte verkligen en uppfriskande omväxling till det mesta man kan läsa i dagens uppskruvade tempo när inga politiska journalister och kommentatorer har tid att tänka efter själva, utan bara följer med...

Tillbaka i jordarnas värld

2010-09-16T20:11:00.004+02:00

Den sista tiden har jag varit fullt upptagen med konferens i Lancaster samt med en hel del undervisning. Ett av undervisningspassen är vår årliga jordprofilövning på Bogesundslandet. Det är bland de roligaste övningar som finns att handleda, studenterna delar in sig i grupper och gräver ett antal gropar längs en sluttning. Det blir jordprofiler som är mycket olikartade, och jordarna beskrivs enligt en särskild procedur. Vi diskuterar varför jordarna är så olika som de är, och studenterna jobbar sedan vidare med jordarnas markkemi på laboratoriet (det passet börjar klockan 8 på måndag, valvakan blir inte lång för min del!) Här ovanför är två av årets jordprofiler. Var längs sluttningen kan de tänkas finnas?

Rödgrönt - för miljöns skull

2010-09-06T10:15:00.002+02:00

Enligt DN/Synovate så har miljön tappat i betydelse för väljarna. I juni tyckte 16 % att miljöfrågorna var viktiga för valet av parti, idag är det bara 9 %. Naturligtvis beror det inte på att miljöintresset plötsligt försvunnit, utan på att miljöfrågorna knappt diskuteras bland politikerna, förutom i en miljödebatt med för de flesta okända riksdagsmän och som sändes på sämsta sändningstid i radio. I ett par tidigare valrörelser har miljöpartiet lyckats lyfta frågan, i år verkar de ha tappat stinget (har det att göra med anpassningen till det rödgröna samarbetet, som jag skrev förut?)

I en valrörelse där skillnaderna mellan blocken är alltför små (vilket tyvärr bidragit till att en gammal vän bytt parti) finns i alla fall miljöfrågorna som klart blockskiljande frågor. Faktum är att de rödgröna partierna på flera viktiga punkter har en starkare miljöpolitik, och det borde man kunna utnyttja bättre. Jag listar här tre frågor, som är avgörande i alla fall för mig:

- Koldioxidproblemet. Om vi nu verkligen vill göra något åt klimatförändringar och havsförsurning, så måste vi motverka utsläpp och stimulera ny teknik. Det hjälper inte, som alliansen gör, att vägra använda skatteverktyget av populistiska skäl. Ökad koldioxidskatt är kanske det enskilt effektivaste styrmedlet vi har. Dessutom måste infrastrukturen för tågtransporter förbättras. Alliansen säger ibland att man vill vänta in internationella förhandlingar. Min övertygelse är att det blir mycket lättare att lyckas i de internationella förhandlingarna om man själv har goda exempel att visa upp t.ex. på det viktiga skatteområdet. Läs gärna en tänkvärd artikel som min kollega Göran Finnveden skrivit om vilka som är vinnare respektive förlorare på att strunta i att göra något åt koldioxidproblemet.

- Kemikaliesamhället. De rödgröna vill gå före och införa nationella förbud mot bromerade flamskyddsmedel, en av de "värsta" kemikaliefamiljerna vi har runt omkring oss. Alliansen vill invänta EU.

- Naturvård och strandskydd. Alliansen urholkar anslagen till naturvård och försämrar i praktiken strandskyddet, så att det blir svårare för allmänheten att komma åt stränder. Med fasa kommer jag ihåg från min gästforskarperiod i Toledo hur det såg ut på den amerikanska sidan av Lake Erie, där det knappt går att komma ner till stranden på någon enda plats. Är det så alliansen vill ha det även hos oss?

Nu lämnar jag bloggandet för någon vecka, jag åker till Lancaster för geokemikonferens. Återkommer kanske med några intryck därifrån!

Ska vi ha en politik för, med, eller mot kärnkraft?

2010-09-05T10:54:00.000+02:00

DN har idag två intressanta artiklar om kärnkraft. På DN Debatt utvecklar Folkpartiet tillsammans med Eon sin syn på kärnkraftsforskning, nämligen att vi måste bygga ut utbildning och forskning kring kärnkraft. Å andra sidan skriver DN-korrespondenten Jan Lewenhagen om Tysklands kärnkraftspolitiska dilemma (tyvärr ej på nätet). I Tyskland tvingas Angela Merkel till besvärliga politiska manövrer för att undvika att kärnkraften helt avvecklas. Två olika länder med olika opinionsläge när det gäller kärnkraften, två olika verkligheter. Folkpartiets utspel hade förstås inte varit politiskt möjligt i Tyskland.

Kärnkraften fortsätter att vålla känslor, trettio år efter folkomröstningen. Själv var jag gjort resan från att vara kärnkraftsmotståndare som ung, kärnkraftsskeptiker som lite äldre, för att idag hamna i en position där jag tror att det vore bra att ha kvar kärnkraften som energikälla under överskådlig tid. Detta trots att kärnkraften är långt ifrån den fantastiska energikälla som en del av dess anhängare tycker. Uran är, precis som olja och kol, en ändlig resurs, uranbrytning är som regel en kraftigt miljöstörande verksamhet som inte många vill ha i sin närhet, och avfallshanteringen är besvärlig och dyr; fortfarande kan vi inte vara säkra på att vi har hittat en bra lösning för slutförvaringen. Att se kärnkraften som en långsiktig lösning på våra energiproblem, som de verkliga kärnkraftsvännerna gör, är att bortse från verkligheten.

Men, som alla vet har utvecklingen av alternativen gått långsamt. Vindkraften står idag för cirka 2 % av elförsörjningen i Sverige. Om vi har tur kommer vi upp i 10 %, men sedan blir det besvärligt att komma längre, av olika skäl. De sista orörda älvarna är det (nästan) ingen som vill bygga ut. Övriga alternativa energikällor verkar på kort sikt inte ha någon större potential. Energieffektiviseringen har gått trögt. Det betyder att ett avskaffande av kärnkraftsreaktorer riskerar att öka fossileldad elenergi i motsvarande utsträckning, om inte i Sverige så i andra länder med den internationella elmarknad som vi har.

Detta är ju knappast några nyheter för någon. Därför är det på ett sätt överraskande socialdemokraterna (som ju är mitt eget parti) står handlingsförlamade i energipolitiken (även om man naturligtvis kan förstå det i ljuset av motsättningarna 1980 och av det rödgröna samarbetet). Man är bunden av det rödgröna beslutet att så småningom avveckla en reaktor. I övrigt är synen på kärnkraftens framtida roll minst sagt diffus. Ett diffust ställningstagande kan naturligtvis betyda att man i praktiken vill ha kärnkraften kvar. Det kanske också är sannolikt att man i tysthet går med på att Sverige istället för att lägga ner reaktorer byter ut dem mot nya reaktorer i kärnkraftverken. Men att inte tydliggöra sin politik har sina nackdelar. Två sådana är (i) man kan inte ta ställning för om och i så fall på vilket sätt framtida utveckling och forskning inom kärnkraftsteknik ska bedrivas, (ii) det blir heller ingen meningsfull diskussion om hur långsiktigt hållbara energikällor ska kunna utvecklas i ett system där kärnkraften finns kvar.

Jag tror att socialdemokraterna har mycket att vinna om man kan finna en tydligare linje i kärnkraftsfrågan. Man behöver faktiskt inte vara för eller mot kärnkraft, man kan ha en politik med kärnkraft, som utgår från att vi, medvetna om dess nackdelar, ändå behöver den under överskådlig tid för att säkerställa elförsörjningen, minska klimateffekterna och för att få respit att utveckla långsiktigt hållbara energilösningar. Låter det bekant? Ja, det är inget annat än linje 2 från 1980 revisited, fast sett över längre sikt. Att slå fast en sådan energipolitisk färdriktning innebär alltså inte bara en noggrann avvägning mellan kärnkraftens olika nackdelar/fördelar gentemot dagens alternativ, utan även politisk konsekvens.

Kan man bestämma sig för en politik med kärnkraft är det bara naturligt att underhålla och utveckla vårt kunnande när det gäller kärnteknik (nya, miljövänligare och säkrare reaktorer är väl inte fel?), och i det sammanhanget framstår Folkpartiets och Eons debattartikel som i sak okontroversiell. Samtidigt kan man även lära av den tyska diskussionen - vinsterna från kärnkraften borde delvis användas till att underlätta för forskning/utveckling och fullskaleanvändning av alternativa, mer långsiktigt hållbara, energikällor.

Dioxinernas historia

2010-09-03T20:51:00.000+02:00

Ronald Hites skriver om dioxinernas historia i Environmental Science and Technology. Dioxiner har ofta kallats de giftigaste ämnen människan framställt (bara några tiotal mikrogram räcker för att döda en människa). De spelade en huvudroll till exempel under Vietnamkriget (de ingick som en oavsiktlig beståndsdel i Agent Orange) och i Seveso-katastrofen. Men åtminstone halva behållningen med artikeln är ju den här "loggan" som Hites själv har gjort - den är fantastisk, inte sant?

Dags att nominera årets modeord

2010-08-31T20:27:00.001+02:00

Varje år uppstår en rad nya ord i universitetsvärlden som ger oss anställda väldigt många nya och intressanta arbetsuppgifter! När precis två tredjedelar av året har gått kan det vara dags att börja nominera de nya modeord som präglat KTH (och kanske andra universitet) under 2010. Här är dom:

"Forskningsplattformar"
"Progression" (om utbildningsprogram)
"CDIO-anpassning"
en bubblare, som dykt upp precis efter semestrarna, är: "Infrastrukturförnyelse"

Se där det som jag gör mest på dagarna nuförtiden! Finns det något ord som jag har glömt?

Havsförsurning - en annan sida av koldioxidproblemet

2010-08-26T20:47:00.002+02:00

Jag brukar inte skriva om klimatfrågor på den här bloggen, och det gör jag inte nu heller! Istället vill jag uppmärksamma ett annan sida av de skenande utsläppen av koldioxid, nämligen den försurning av haven som tycks bli följden. Att de ökade CO₂-halterna i atmosfären kan leda till ett "surare" hav är ingen nyhet. Principerna om havsförsurningens innebörd presenterades redan i början av 1970-talet. Ändå har havsförsurningen ända fram till helt nyligen kommit i skymundan av klimataspekterna av koldioxid. Detta kan tyckas vara märkligt, dels eftersom effekterna av havsförsurningen på sikt också de kan bli mycket stora, och dels eftersom sambandet mellan CO₂ och havsförsurningen bör vara mycket lättare att bevisa än vad fallet är för koldioxidens effekt på klimatet.

Att koldioxid försurar är helt enkelt en följd av att koldioxid, när det löser sig i vatten, bildar kolsyra. Ändå visar modellberäkningar att världshavens genomsnittliga pH-värde inte sjunkit mer än 0,1 enhet, från 8,2 vid industrialismens genombrott, till 8,1 idag. Det är en så liten minskning att den är svår att visa. De mycket noggranna pH-mätningar som gjorts vid Mauna Loa i Hawaii (bilden) tyder dock på en sjunkande trend de senaste 20 åren. Vid seklets slut visar modellberäkningar på att pH kan ha sjunkit till 7,8. Det är dock inte det sjunkande pH-värdet i sig som är det viktiga i sammanhanget. Det är i stället det som händer med utfällningen av kalciumkarbonat. Haven är genom den processen en långsiktigt viktig sänka för det kalcium som löses upp genom vittring från jordens landområden, och för den kolsyra som tillförs genom nedbrytning av organiskt material. Även många av havens organismer är beroende av att kunna bilda kalciumkarbonat, t.ex. koralldjur och foraminiferer. När pH sjunker får kalciumkarbonat svårare att fällas ut, vilket drabbar många djurgrupper. Däremot kan andra arter gynnas av mer kolsyra i vattnet.

Man har diskuterat i vilken grad naturen själv kan motverka havens sjunkande pH genom t.ex. ökad vittring i jordens landområden eller genom ökad biologisk aktivitet i världshaven. Och en viss återkoppling blir det. Men tillgänglig forskning visar att de processerna är helt otillräckliga i det korta perspektivet för att motverka havsförsurningen. Modellsimuleringar antyder att det kan ta hundratals eller tusentals år efter avslutad koldioxidbelastning innan världshavens ursprungliga pH är återställt.

Forskardelen av mig tycker förstås det ska bli spännande att följa den vidare forskningen om havsförsurningens effekter. Men som miljöintresserad pappa ser jag det nog på ett annat sätt - frågan är vad den gigantiska havstitrering, det otroligt storskaliga vattenkemiska experiment, vi nu medverkar till i slutändan får för effekter för efterlevande generationer. Är man osäker på det bör man rimligen som politiker agera, och agera betydligt starkare än vad som nu görs i baksmällan efter det misslyckade Köpenhamnsmötet.

Om du vill veta mer om vad som är känt om havsförsurning, se specialnumret av Oceanography från 2009, National Research Councils utmärkta sammanställning från tidigare i år, och EU-projektet EPOCA:s hemsida.

Rättelse 27/8: Kolsyra tillförs förstås vattnet genom nedbrytning av organiskt material, jag tänkte så, men det blev något annat. Hjärnsläpp, men det är rättat nu.

Bakterier kan rena haven från fosfor

2010-08-24T15:41:00.000+02:00

I en ny artikel i Nature Geoscience visar Tobias Goldhammer från Bremen tillsammans med bl.a. Volker Brüchert från Stockholms Universitet (se även här!) att apatit kan bildas i levande sulfatreducerande bakterier på havsbotten utanför Namibia. Det här är ett exempel på forskningsresultat som kanske inte är så märkliga och oväntade i sig, men som ändå ger oss många nya intressanta frågeställningar om hur t.ex. övergödningen ska kunna bemästras.

Apatit är en typ av svårlösliga kalciumfosfatmineral som kan binda upp fosfor under lång tid. I t.ex. många jordar och havssediment är apatit termodynamiskt stabilt, alltså bör det i princip kunna fällas ut rent kemiskt. Problemet är att det inte gör det; apatit bildas alltid från en betydligt mer lättlöslig kalciumfosfat, antagligen ACP (amorf kalciumfosfat). För att den i sin tur ska kunna bildas behövs ett mycket högt pH i kombination med höga kalcium- och fosfatkoncentrationer i vattnet, förhållanden som är sällsynta i mark och vatten. Så hur bildas apatiten i de namibiska havssedimenten? Jo, genom att bakterierna koncentrerar kalcium och fosfat i sina celler, ACP kan då fällas ut, vilken sedan ombildas till apatit. När bakterierna dör finns apatiten kvar och ackumuleras på havsbottnen. Eftersom apatiten är stabil kommer den att ligga kvar och inte lösas upp.

Det här kan förändra vår uppfattning om hur fosfor beter sig på syrefria bottnar i Östersjön, i andra hav och kanske också i en del sjöar. Så länge syre finns i vattnet är fosfor ofta starkt bunden till järnoxider i sedimenten. Syrebrist i bottenvattnet leder till att järnoxiderna löses upp och att fosforn frigörs. Därmed kan fosforkoncentrationerna öka dramatiskt, vilket i sin tur så småningom gynnar tillväxten av alger högre upp i vattenmassan - det är ofta på det sättet övergödningen verkar i sjöar och hav. Om det nu är så att bakterier kan "ta hand om" fosforn och bilda apatit, blir den övergödande effekten kanske inte alls lika kraftig. En av flera följdfrågor är om vi har "rätt" sorts bakterier och rätt förhållanden i t.ex. Östersjön för att frilagd fosfor ska kunna bindas fast som apatit, och om detta i så fall är något vi kan utnyttja för att minska övergödningen?

Fortsättning följer säkert i denna forskning under de närmaste åren...!

Sjuhundra verst från St. Petersburg - en liten detour

2010-08-23T20:14:00.001+02:00

Hallstavik är är en bruksort man inte besöker så ofta, om man inte har familj och vänner där - man passerar inte Hallstavik på väg någon annanstans, och ärligt talat - det finns väl knappast något i Hallstavik som attraherar? Om man till äventyrs skulle föreslå en utflykt till Hallstavik är det höga odds på jubelrop från familjen. Alltså har jag bara varit i Hallstavik en enda gång. Men den gången är speciell - det var då jag stiftade bekanskap med Razumichin, Marmeladov, hans dotter Sonja och alla de andra.

Men låt oss börja från början. Året var 1980-någonting. Det var en kväll i Uppsala i början av augusti, och jag skulle hälsa på min pappa som just då hyrde en stuga utanför Östhammar, där mina syskon också befann sig (som vid den tidpunkten var tre, eller var de fyra?). Jag, som var i 20-årsåldern, hade just börjat läsa Brott och Straff, och hade kommit ungefär till den sida då Raskolnikov mördar pantlånerskan och hennes syster. Jag tog med mig boken, gick till närmaste busshållplats (vid Kungsängsleden) och väntade på bussen. Jag såg på den anslagna busstidtabellen att det skulle dröja minst tjugo minuter innan det kom någon buss. För att fördriva tiden tog jag upp boken ifrån packningen och började läsa. Jag var fast, fullkomligt fängslad av spänningen i romanen.

Bussen kom till slut, jag steg på med boken i ena handen, packningen i den andra, betalade och satte mig tillrätta på bussen och fortsatte läsningen. Spänningen steg hela tiden - skulle Raskolnikov kunna slippa undan? Några detaljer av bussresan minns jag inte, inte förrän bussföraren (eller var det rannsakningsdomaren Porfirij?), ropade "Vi är framme vid ändhållplatsen nu". Jag såg upp - jag var den enda passageraren kvar på bussen och vi hade stannat vid en busstation som såg märkligt obekant ut. Jag hade inte några större erfarenheter av Östhammar, men de var fullt tillräckliga för att se att det inte var där bussen hade stannat. "Var är vi?" frågade jag, och fick "Hallstavik" till svar. Efter någon sekund gick det upp för mig att jag hade stigit på fel buss. Jag sa att jag hade åkt fel, och jag undrade om det gick någon buss till Östhammar? "Nej" fick jag till svar, sista bussen hade gått för idag. Jag gick ur bussen, lite förvirrad, undrade vad jag skulle hitta på härnäst. Porfirij / busschauffören kom efter mig och frågade "har du någon att ringa som kan hämta dig?". Först då insåg jag att jag naturligtvis kunde ringa min pappa. Busschauffören pekade mot en telefonkiosk på en annan del av det lilla busstorget och följde med mig för att kontrollera att jag verkligen kunde använda telefonen. Det var tur, eftersom jag upptäckte att jag inte hade några mynt - han gav mig några kronor, såg på medan jag ringde upp, och när han såg att jag fick svar, gav han mig en hälsning och försvann i sommarkvällen.

Jag satte mig ner på en bänk och fortsatte läsa. Jag vet inte om ni besökt Hallstaviks busstation en sommarkväll i början av augusti på 1980-talet, men jag kan garantera: där hände inte mycket. Eller rättare sagt, det hände inte någonting alls. Allting var helt lugnt och inte en människa sågs till - inte ens den obligatoriske alkoholist som jag minns alltid brukade dyka upp i liknande orter när jag lite senare i livet åkte runt i Norden för att gräva jordprofiler. Således var det perfekta förhållanden för läsning av en "sidvändare". Hur länge jag satt där vet jag inte. Två timmar, tre timmar? Det hade ingen betydelse, den där tiden försvann i ett ögonblick - jag var uppslukad av Raskolnikovs tilltagande samvetskval, hans möten med den prostituerade men godhjärtade Sonja som så småningom fick honom att ångra sina brott. Jag minns att jag började bli besvärad av halvdunklet som satte in. Jag såg mig omkring på busstationen och sökte upp bättre belysning. Tyvärr fanns ingen bekväm bänk i närheten av någon ljuskälla. Att stå upp och läsa kändes obekvämt efter bara någon sida. Jag beslutade mig för att gå tillbaka till bänken, vinkla boken så gott det gick mot närmaste lampa, och försöka uthärda det tilltagande mörkret så gott det gick. Så småningom dök min pappa upp, just på den sida då Raskolnikov gjorde sitt uppträde på Sennaja plosjtjad - Hötorget i St. Petersburg.

Sedan dess har bilden av Hallstavik alltid dykt upp i mitt huvud när någon har nämnt Brott och Straff, och naturligtvis har handlingen i Brott och Straff alltid frammanats när Hallstavik kommit på tal. Jag har vare sig besökt Hallstavik igen eller läst om Brott och Straff. Och jag tror nästan att om jag gjorde någon av de sakerna, så skulle denna sannolikt unika koppling mellan Dostojevskij och Hallstavik på något sätt borteroderas.

Behöver vi mer selen?

2010-08-21T19:15:00.000+02:00

För 20 år sedan var jag en ung doktorand med avhandlingsämnet "svavel, selen och arsenik i svensk skogsmark". Det hände förstås att jag fick frågan, "tror du att vi behöver få i oss mer selen?". Mitt svar var, (som förmodligen många andra doktorander skulle ha sagt), att det hade jag inte någon aning om, jag analyserade ju bara hur starkt vissa former av selen binds i skogsmark.

Vetskapen om att Sverige liksom andra skandinaviska länder har ett lågt intag av selen hos befolkningen har funnits sedan 1960-talet, och lika länge har man diskuterat om och i så fall vad man ska göra åt det. Idag svämmar Internet över av webbsidor där selen marknadsförs som något slags universalmedel. Tyvärr finns det också en hel del felaktigheter om selen på många av dessa webbsidor, dessvärre även i flera vetenskapliga artiklar man kan ladda ner, vilket gör att alla påståenden om selen måste granskas kritiskt. Själv har jag hittat två sammanfattande artiklar om selen i mark och i nutrition som jag litar på någorlunda, och som jag kan rekommendera att läsa för alla nyfikna:

1. Lars Johnsson, Björn Åkesson, Jan Alexander, 1997: "Availability of selenium from soils in relation to human nutritional requirements in Sweden - Is there a need for supplementation?". Naturvårdsverket Rapport 4711. Denna är, trots sina 13 år på nacken, förmodligen fortfarande det bästa man kan läsa om selen under svenska förhållanden. Tyvärr finns den ej som nedladdningsbar pdf, man måste beställa den från Naturvårdsverket.
2. Marja Eurola m.fl., 2005: "Twenty years of selenium fertilization". Proceedings från en konferens i Finland

Innan jag ska försöka besvara frågan i titeln sammanfattar jag några bakgrundsfakta om selen (om inte annat anges är källorna de två sammanställningarna ovan):

- Grundämnet selen har en väldigt komplex kemi, med fyra olika oxidationstillstånd som ofta finns samtidigt i naturen. Det bidrar till att mycket av selenets uppträdande i miljön fortfarande är höljt i dunkel.

- Selen är ett ämne som är viktigt för djur, dock ej för växter. Det ingår bl.a. i så kallade glutationperoxidaser, proteiner som fungerar som antioxidanter (dvs skyddar kroppen mot fria radikaler m.m.), se även här.

- Ny svensk forskning visar att selen även tycks kunna användas för cancerbehandling.

- I hela norra Europa (utom Island) har selen generellt sett en låg biotillgänglighet. Det beror delvis på mineralogin (selenfattig berggrund) men även på markkemiska omständigheter (t.ex. lågt pH och hög halt organiskt material) som gör att selen omvandlas till former som växterna har svårt att ta upp.

- Det av EU rekommenderade dagsintaget är 65 mikrogram per dag; detta värde är dock högt satt jämförelse med det gamla svenska riktvärdet på 40 mikrogram per dag för kvinnor och 50 mikrogram per dag för män.

- Enligt den senaste tillförlitliga statistiken från Livsmedelsverket från 1997/98 ("Riksmaten"), så är svenska kvinnors dagsmedelintag av selen 32 mikrogram per dag och mäns 36 mikrogram per dag. Dock är ny statistik på gång för 2010. De flesta tror att intaget har stigit något sedan 1997/98 beroende på att vi nu har en större livsmedelsimport (dvs vi äter mer mat från andra länder med ett högre seleninnehåll) - det ska bli spännande att se hur siffrorna blir nu!

- Kött, fisk, mejeriprodukter och ägg är de viktigaste livsmedlen från vilka vi får selen. Det innebär att veganer har det absolut lägsta selenintaget. De rekommenderas därför att äta mycket importerad mat med högt seleninnehåll.

- Sedan 1970-talet rekommenderas jordbrukare att använda selenberikat foder till djuren (kor, får, grisar). Utan selenberikning är intaget av selen för djur långt under det som rekommenderas. Selenberikningen får också upp selenhalterna i kött, och har förmodligen bidragit till en viss ökning av selenintaget.

- I Finland har man sedan 1984 obligatorisk seleninblandning i gödselmedel, f.n. uppgår selentillsatsen till 10 mg/kg. Som ett resultat av det ligger numera selenintaget hos den finska befolkningen på ca 70 mikrogram per dag, alltså dubbelt så högt som i Sverige.

Trots det låga selenintaget i Sverige finns idag inga vetenskapliga belägg för att svenskarnas hälsa påverkats. Inte heller finns några finska resultat som visar att finnarna blivit nämnvärt friskare. Tvärtom tyder undersökningar på att rekommendationer om tillskott av selen och vitaminer leder till motsatt effekt (dvs negativ påverkan på hälsan) eftersom folk har en tendens att överkonsumera. Med andra ord, även om vårt selenintag är lågt, lider vi knappast av någon selenbrist. Hade vi gjort det, skulle vi förmodligen ha resultat som visade det.

I en ny artikel av Holger Kirchmann m.fl. påpekas dock att halterna selen i åkermark är mycket låga, vilket leder till ett mycket lågt selenupptag i grödan. Även för två andra mikronäringsämnen, kobolt och koppar, är halterna låga. Det verkar vara troligt att halterna av några ämnen faktiskt sjunkit med tiden. Det är inte konstigt - det krävs inte någon avancerad matematisk övning för att inse att för att kompensera den bortförsel av ämnen från åkermarken som sker genom skörd, måste ämnena tillföras på något sätt utifrån. Övriga källor, t.ex. nederbörd och vittring, är oftast av mycket liten betydelse. Alltså, för att förhindra ytterligare lägre nivåer, borde vi börja tillsätta inte bara selen utan även andra mikronäringsämnen till gödselmedlen.

Och vad är slutklämmen? Jo, jag tror att den är ungefär den här:

- Ingenting tyder idag på att svenskar behöver oroa sig för sitt selenintag (möjligt undantag: veganer). Det är säkert väldigt mycket viktigare för hälsan med en rad andra saker (som t.ex. motion, lågt sockerintag, ingen rökning, och allt det övriga, ja ni vet...).

- Ändå kan man på goda grunder hävda att vi borde göra som Finland och tillsätta selen (och en del andra mikronäringsämnen) till gödselmedel. Det skulle inte bara göra att vi kommer upp till EU:s rekommenderade intag av selen, vi skulle också få en långsiktigt bättre näringsförsörjning för både grödor och alla oss djur som lever av dessa.

Slamfrågan löst?

2010-08-20T20:57:00.000+02:00

...så har för en gångs skull något jag varit med om att skriva hamnat i Miljödepartementets korridorer... Se vidare här för själva remissen och bakgrundsmaterialet, här för Svenskt Vattens uppfattning och här för en helt annan bild!

Fem tips för att öka antalet citeringar för din artikel!

2010-08-17T20:05:00.001+02:00

Bloggen Akademisk Frihet återger en nyhet från Nature News om att en forskare kan öka antalet citeringar genom att ha en lång referenslista.

Tidigare har vi fått veta att:
Långa artiklar genererar fler citeringar
Långa titlar på artiklarna ger fler citeringar

Med ledning av ovanstående kan man väl anta att:
Långa författarlistor ger fler citeringar
Användning av långa ord ger fler citeringar

Undrar just om innehållet spelar någon roll också?

Non Tiq - Quiet

2010-08-16T19:30:00.001+02:00

Om vi nu ändå ska behandla temat "sångerskor i släkten", så kan vi gå vidare till nästa sångerska, 130 år efter den föregående. Det rör sig om Nora, min syster, med artistnamnet Non Tiq, som under sommaren släppt sin singel "Quiet". För mer om hennes musik, se hennes sajt på http://nontiq.com.

Berättelser från förrådet. I. Operanoterna

2010-08-15T19:55:00.002+02:00

Av en tillfällighet fick jag för några år sedan överta ett tiotal volymer operanoter från släktens operasångerska, mezzosopranen Zulamith Wellander Svaneskog (1857-1919; se bild och kort biografi här), min farmors mormors tvillingsyster. Volymerna är inte särskilt välbehållna, antagligen rör det sig om noter som på något sätt betydde mycket för henne. Alla volymer berättar säkert en historia, och jag kan bara beklaga att jag inte har en aning om vilken, i de allra flesta fall.

En av volymerna är Mozarts Trollflöjten (se bilden). Den är intressant eftersom den innehåller en dedikation på tyska från Mathilde Marchesi, den legendariska tyskan som drev en operaskola i Paris, där många kända operasångerskor var elever, t.ex. den stora operadivan Dame Nellie Melba. Tyvärr kan jag inte tyda Marchesis handstil fullt ut, och min tyska är inte den bästa (kanske någon som läser detta kan hjälpa?)

Intresset för musiken väcktes uppenbarligen tidigt. I det Wellanderska hemmet i Härnösand dog fadern, som var skeppsmäklare, tidigt, och brodern David försvann ut på sjön. Kvar hos modern blev tvillingsystrarna Lydia och Zulamith. Vi vet inte mycket om deras uppväxt, men helt klart är att de musicerade, Lydia spelade piano medan Zulamith sjöng. Drömmen om en sångkarriär blev verklighet då Zulamith Wellander kom in som elev vid Operan som 16-åring, och efter att ha framträtt där i ett antal roller 1877-1879 åkte hon iväg ut till Europa för att vidareutbilda sig. Först till den kända tyska operasångerskan Lili Lehmann, sedan 1881 kom hon till Mathilde Marchesis nystartade operaskola i Paris.

Att Mme Marchesi och Zulamith Wellander fick bra kontakt, det tyder ju inte minst dedikationen på (dock nämner Marchesi henne inte i sin självbiografi). Efter ett år hos Marchesi fortsatte Zulamith Wellander sin operakarriär på 1880-talet med stora roller bl.a. på operorna i Stockholm och i Augsburg. Dock, den karriären blev ganska kort - 1889 drog hon sig tillbaka från scenen.

Året i Paris hos Mathilde Marchesi betydde, helt klart, mycket för Zulamith Wellander. Marchesis pedagogiska metoder, som då uppfattades som nyskapande, blev Zulamith inspirerad av. Tillbaka i Stockholm hade hon beslutat sig för att själv bli sångpedagog i Mathilde Marchesis fotspår, det var nog en bidragande orsak till att hon slutade som operasångerska (se t.ex. hennes annons i Idun från 1890!). Flera svenska operasångerskor från 1900-talets början blev utbildade av Zulamith Wellander Svaneskog, som hon kom att heta efter att hon gift sig med läkaren Carl Ulrik Svaneskog (som dog 1901).

I en annan av Zulamith Wellanders volymer, operanoter för Verdis Aida, finns ovanstående krumelurer på baksidan av titelsidan. Det vore intressant att veta huruvida det handlar om en viss Rimbaud, om det är en annan Rimbaud, eller om signaturen (kanske mer sannolikt) bara är något bus från någon tidigare släkting (Zulamith själv?)

Tillägg till debatten om silver i vatten

2010-08-13T11:16:00.000+02:00

För några dagar sedan kommenterade jag helt kort företaget Polygiene's reaktion på Svenskt Vattens och Naturskyddsföreningens KO-anmälan mot dem. I sin DN-artikel från den 8/8 vill Svenskt Vatten och Naturskyddsföreningen att regeringen ska förbjuda tillsatser av bl.a. silver till konsumentprodukter.

Att lösta silverjoner (från silversalter) är farliga för miljön har man känt till länge. Men när det gäller silver är det inte bara silversalter som är problemet. Ett stort antal produkter på marknaden finns numera där silvernanopartiklar ingår. Med nanoteknik kan man numera tillverka ett stort antal olika sorters silvernanopartiklar, som har unika egenskaper som antibakteriella medel; det finns också en mängd andra användningsområden för dessa.

Vad händer då med dessa silvernanopartiklar i miljön? Faktum är att detta just nu är ett hett forskningsfält inom miljövetenskaperna. Det kan illustreras av en sökning jag gjorde på termen "silver nanoparticles" i den ansedda tidskriften Environmental Science and Technology. Av 68 artiklar som publicerats om detta, så har 58 publicerats sedan 2007. En allmänt tillgänglig rapport som sammanfattar forskningsläget publicerades år 2008; den är dock redan nu i vissa avseenden föråldrad.

Att silvernanopartiklar i sig är giftiga, det erkänner även industrin; det är ju därför de används mot bakterier. En av de viktigaste studierna inom området gjordes av Benn & Westerhoff 2008. Den visade att strumpor som impregnerats med silvernanopartiklar läckte silverjoner, som sedan hamnar i reningsverkens slam, vilket till exempel kan göra det omöjligt att utnyttja slammet på åkrar, om mängderna silver blir tillräckligt stora.

Industrin och dess forskningsinstitut har ifrågasatt resultaten. De hävdar, för det första, att silvernanopartiklar inte bildar silverjoner (hur det är med det är fortfarande lite oklart). För det andra säger de att silvernanopartiklar klumpar ihop sig i vattnet och därför inte kommer att tas upp av vattenlevande organismer. Det sistnämnda har studerats i en rad studier publicerade under det senaste året, se t.ex. här och här. Samtliga resultat som jag har hittat pekar mot att silvernanopartiklar endast delvis klumpar ihop sig; hur mycket de gör det beror på vattenkemiska omständigheter som t.ex. pH-värde och jonstyrka.

Det är viktigt att komma ihåg att toxicitet och miljörisker alltid är fråga om mängder. En begränsad, kontrollerad, användning av silver orsakar inga problem. Det är när användningen blir för stor och okontrollerad vi får de stora riskerna. Och den punkten närmar vi oss.

Debattartikeln av Svenskt Vatten och Naturskyddsföreningen tycker jag är ett bra exempel på när forskningsresultat faktiskt kommer ut i samhället vid rätt tidpunkt. Just när forskningen tyder på att vi verkligen ser ut att ha ett problem så agerar de. Det är bra.

Är ideologiernas roll på väg bort?

2010-08-12T19:08:00.001+02:00

Det slog mig - det är ju snart val. Som gammal socialdemokrat trodde jag att jag det skulle synas även på den här bloggen. Men sällan har en valrörelse känts så intetsägande. Förr i världen (och det är faktiskt inte så länge se'n) bestod riksdagen av en sex-sju partier, var och en med sin särart och sin ideologiska framtoning. OK, blockpolitiken fanns, och har funnits i många år, med två mer eller mindre tydliga regeringsalternativ. Denna blockpolitik har ofta framhållits som någonting bra, att vi har två tydliga alternativ som står mot varandra. Men gäller det längre? Bildandet av "alliansen" inför 2006 års val, och av "det rödgröna samarbetet" inför årets val, har lett till att partiernas profiler suddats ut och att båda blocken söker sig till samma trånga mittfält, där ideologin är mer och mer nedtonad. Epitetet "regeringsduglig" har varit viktigt i den mediala diskussionen, det kanske är en orsak till att alla partier (utom möjligen folkpartiet) söker sig inåt mitten? För att hårddra det verkar det enda viktiga med politiken för många av dess deltagare idag vara att vinna väljare från det andra blocket och på så vis få makten. DN-artikeln av Per Schlingmann idag är ganska talande i det avseendet.

För oppositionens del tror jag att skapandet av "det rödgröna samarbetet", som för ett par år sedan verkade vara en bra idé i den politiska debatt som fanns då, framstår alltmer som ett stort misstag. Jag tror att socialdemokraterna förlorar på att många uppfattar att man släpper delar av sin politik till andra partier, energipolitiken till miljöpartiet, och ännu värre, utrikespolitiken till vänsterpartiet. Miljöpartiet har alltmer förvandlats till ett mittenparti bland många andra, och vänsterpartiets väljare bör vara missnöjda med att vänsterpartiet fogas in i ett profillöst mittenalternativ. Men motsvarande frågeställningar finns egentligen även inom "alliansen". Har kristdemokraterna kvar något av sin särart? Och hur mycket liberalism finns egentligen kvar inom moderaterna?

Den tilltagande politiska likriktningen väcker också djupare frågor. Är det kanske så att det svenska partiväsendet håller på att förändras? Det finns nog ingen historisk självklarhet i att demokratin alltid kommer att innebära partier som bärs fram av ideologier. Kanske är det så att demokrati i framtiden mer och mer kommer att innebära att vi får rösta på de experter som vi tror är bäst på att förvalta samhället? Och är det i så fall ett parlamentariskt system som vi egentligen vill ha? Får Tingsten rätt till slut?

Jag har i alla fall inte gett upp hoppet ännu. Det vill säga hoppet att partiernas företrädare, gärna redan före valet, försöker ta av sig sina allianspolitiska tvångströjor och tala om vad de faktiskt vill med samhället. Om de nu alls vill någonting, vill säga...

Slutförvar av kärnavfall - Håller kopparkapslarna?

2010-08-11T11:52:00.003+02:00

Jag har alltid varit fascinerad av vetenskapliga kontroverser. En vetenskaplig kontrovers brukar ofta uppfattas som besvärande av omgivningen, eftersom forskare ger olika budskap. Men för de inblandade forskarna, och för andra forskare, tvingar kontroverser ofta fram en mer genomtänkt syn på basala samband, och hjälper oss att ställa de rätta frågorna inför framtiden.

En av de intressantaste kontroverserna på senare år är den som rör kopparkapslar i samband med slutförvar av kärnavfall. Korrosionsforskarna Peter Szakalos och Gunnar Hultquist på KTH hävdar att kopparmetall kan korrodera i syrefritt vatten enligt ungefär följande reaktion:

Om de har rätt kommer kopparn att lösas upp tusentals gånger snabbare än vad man tidigare har trott, och därmed skulle SKB:s föreslagna metod för slutförvaret inte fungera. Resultaten har, kanske fullt förståeligt, utnyttjats av organisationer som är allmänt skeptiska till kärnkraft och kärnavfallshantering (se här och här).

Blogginlägget räcker förstås inte till för att i detalj belysa kemin i det här sammanhanget. Intresserade hänvisas i stället till en rapport från Kärnavfallsrådet, där olika forskare ger sin syn på Szakalos & Hultquist's hypotes. SKB, med stöd från flertalet internationella experter, tillbakavisar hypotesen och säger att reaktionen, om den alls äger rum, går så långsamt att den är oviktig i jämförelse med andra processer. I rapporten visar t.ex. Digby McDonald att den mekanism som föreslås av Szakalos & Hultquist inte stämmer överens med vad som är känt termodynamiskt och att löst sulfid i så fall är viktigare för kopparkorrosionen, något som SKB redan har räknat med. Själv kan jag konstatera, efter lite beräkningar, att jag landar i samma slutsatser som McDonald.

Men kanske Szakalos & Hultquist är något på spåren som vi andra inte förstått? Det kan vi förstås inte utesluta - vattenkemi är en vetenskap som i ganska hög grad baseras på empirisk kunskap. Vi kan inte påstå att vår teoribildning kring termodynamik helt kan förutsäga vad som händer i ett system med kopparkapslar, vattenmolekyler, elektroner och lösta salter, det finns interaktioner och mekanismer som inte fullt ut är kända. Visserligen borde det vara besvärande för Szakalos & Hultquist att de för ett märkligt resonemang kring korroderade mynt från Vasa som stöd för sin hypotes - man kan ganska lätt, som Lars O Werme gör , visa att de sannolikt har fel. Det är också bestickande att Szakalos & Hultquist verkar ha mycket lite stöd internationellt för sin hypotes, att döma av de fåtaliga citeringar som deras arbeten inom det här området fått de senaste åren.

Men ändå, för att undanröja tvivlen, måste vi mäta, mäta och mäta. Vetenskapliga kontroverser inom naturvetenskaperna löser man oftast inte genom att prata på seminarier eller skriva salvelsefulla inlägg, utan man gör det genom noggrannt utformade och dokumenterade experiment, som publiceras i välrenommerade internationella tidskrifter. Helst dessutom genomförda av andra forskargrupper än de som nu grävt ner sig i skyttegravar. En del har redan gjorts sedan den här kontroversen började (här är ett exempel, visserligen med deltagande av en SKB-forskare), men mycket återstår att göra innan vi kan säga om Szakalos & Hultquist gjort en revolutionerande upptäckt eller om det är ytterligare är en av väldigt många återvändsgränder inom forskningen (inget ont om återvändsgränder, de är ofta mycket värdefulla att undersöka!)

Det intressantaste är kanske vad SKB ska göra under tiden? Ska man avbryta den vidare planeringen kring slutförvar enligt SKB:s metod tills vi vet mer säkert om de verkliga förhållandena när det gäller kopparkorrosion? Själv lutar jag mot att SKB bör fortsätta, men att man samtidigt förstås bör understödja vidare utredningar och forskningsinsatser inom området (något som de också gör).

Silver i avlopp

2010-08-10T15:23:00.007+02:00

För ett par dagar sedan svarade företaget Polygiene i DN på Svenskt Vattens kritik av deras silverkloridsalt, se här. De hävdar att silvret fälls ut som silversulfid redan innan vattnet når reningsverket. Man önskar det vore så! Med Visual MINTEQ tog det mig ungefär femton sekunder att konstatera att företaget generellt sett inte kan ha rätt. Det krävs syrefria förhållanden (en låg redoxpotential) för att silversulfid ska vara stabilt. Detta kan kanske vara fallet i vissa speciella avloppsvatten, men i de allra flesta fall är avloppsvattnet mer syresatt och silversulfid kan därmed inte fällas ut. Att silverklorid istället skulle fällas ut, som några kommentatorer till artikeln hävdar, är också fel - med Visual MINTEQ kan man lätt konstatera att det krävs mycket höga silver- eller kloridkoncentrationer för att detta ska ske, klart högre än de som vanligen finns i avloppsvatten.

Polygienes medarbetare borde nog läsa någon av våra kemiskt inriktade kurser på KTH. Eller, alternativt, fråga någon vattenkemist innan de uttalar sig i DN eller någon annanstans.

Tillägg / rättelse 16/8: Inte heller jag hade nog helt rätt, jag behöver kanske också läsa en kurs? Sulfid tycks vara vanligare i avloppsvatten än vad jag trodde, vilket starkt påverkar hur silver uppträder, se t.ex. här och här. Dock är det missledande att säga att silverjonerna är "inaktiverade" innan det når reningsverket, som Polygiene hävdade i DN-artikeln. Litteraturen tyder på, antingen att silver och sulfid bildar ett löst komplex, eller att silversulfid, om det bildas, hålls kvar i vattnet genom att bindas till löst organiskt material. I vilket fall som helst transporteras silvret till avloppsreningsverket och fastnar i slammet. Om förhållandena i reningsverket är syresatta riskerar sulfiderna att oxideras och silverjonerna åter frigöras, till någon del. Detta kommer också att hända om slammet används på åkermark. Så grunden för kritiken kvarstår.

"Forskning formar framtiden" - en liten recension

2010-07-22T10:30:00.003+02:00

Igår presenterade regeringens forskningsberedning sin rapport "Forskning formar framtiden" (här är länken till rapporten). Det som fått mest uppmärksamhet utåt är den föreslagna satsningen på ett nationellt elitprogram för yngre forskare. I övrigt kan jag inte se att rapporten bjuder på några större nyheter. Den förefaller till större delen vara en typisk kompromiss som olika intressen i beredningen kan ställa sig bakom. Brännande frågor som framtidens strategiska forskningsområden, forskningsrådens roll kontra internfinansiering, nyttan och utformningen av kvalitetsmätningar, i vilken grad forskningens innehåll ska styras av samhällsintresset, osv, utvecklas inte i rapporten. Det nämns heller inget om hur universitetens behov av infrastruktur (avancerade instrument, lab-lokaler etc) ska tillgodoses nu när nästan alla medel till sådant går till Max IV och ESS. Det intressantaste i den är egentligen den jämförande analysen av fältnormaliserade citeringar, som visar att Sverige har en ganska stark ställning internationellt men ändå har färre världsledande forskare än Danmark, Nederländerna och Schweiz. Jag tror detta mycket väl kan vara riktigt. Frågan är dock om den skisserade satsningen på yngre forskare kan göra att Sverige kan komma i kapp - jag är mycket tveksam. Kan det inte vara så enkelt att en orsak till de tre nämnda ländernas försprång är att man där har en starkare forskningskultur, att forskning anses som något viktigt i breda lager i samhället? En sådan kultur tar med all säkerhet lång tid att bygga upp, och kräver ett långsiktigt arbete som är mer genomtänkt och genomarbetat än det som utredningen presenterar.

En sak kan noteras: trots att det under några år varit "inne" att misstro forskningsråden som forskningsfinansiär (se diskussionen på Henrik Brändéns blogg) finns inte mycket av denna misstro i rapporten (vilket för övrigt DN:s ledarsida verkar ha missuppfattat, se här!) I rapporten finns också några andra intressanta saker. Till exempel andas den hälsosam självkritik när de senaste årens satsningar på starka forskningsmiljöer och excellenscentra kommer på tal: "Detta har varit framgångsrika satsningar men flera av dessa starka miljöer har haft mer medel än de kunnat förbruka medan andra har fått nålpengar som inte räckt för att utveckla en stark miljö även om forskningen har haft hög kvalitet."

Arlas nya förpackningar - en miljöskandal!

2010-07-21T10:46:00.000+02:00

I måndags (19/7) publicerades en insändare i DN med titeln "Vart tog Arlas miljötänk vägen?" Skribenten påminde om att Arla successivt övergått till de s.k. takåsförpackningarna (Gable Top, se bilden) istället för de gamla tegelstensförpackningarna (Tetra-Brik Base). "De nya förpackningarna går inte att tömma helt, är svåra att skölja ur och jobbiga att komprimera", skriver Harald Pettersson från Vällingby. Jag håller med, jag har precis samma erfarenhet. Det här har tidigare uppmärksammats även på den utmärkta bloggen Louise Konsumentkoll. Trots den diskussion som förts även i många andra sammanhang (se t.ex. här och här) fortsätter Arla sin övergång till de nya förpackningarna, se Arlas egen hemsida.

Under hösten 2009 publicerades den enda hittills genomförda vetenskapliga livscykelanalys (LCA)-studien av skillnaden mellan olika mjölkförpackningar (se sammanfattning här, och hela rapporten här!). Den studien, som gjordes av IVL på uppdrag av Tetra Pak, visar att Tetra-Brik Base slår Gable Top-förpackningarna på alla punkter när det gäller miljöaspekterna. Särskilt utsläppen av växthusgaser blir högre med Gable Top, det rör sig om i storleksordningen 30 % per liter mjölk. Man bör notera att undersökningen inte tagit hänsyn till det ökade svinnet för yoghurt- och filprodukter som blir följden med Gable Top-förpackningarna. Det är inte heller klart i vilken mån volymsutnyttjandet under frakt och i butik är medtagna i jämförelsen - de gamla tegelstensförpackningarna är ju enklare att stapla. Och dessutom, om färre människor lämnar de nya förpackningarna till återvinningen eftersom att de är svårare att skölja ur och komprimera, blir det ytterligare en effekt som talar mot takåsförpackningarna. Slutsatsen är att skillnaden i växthusgasutsläpp mellan de två förpackningarna förmodligen är klart större än 30 %.

Jag har varit med om att leda forskningsprojekt där man använt LCA för att jämföra krossberg med askor som vägbyggnadsmaterial, och olika metoder för småskalig avloppsrening. I båda fallen blev resultaten inte entydiga - olika miljömål stod mot varandra. Till exempel kan användning av askor som vägbyggnadsmaterial leda till större utsläpp av metaller, medan krossberg ofta är sämre ur klimatsynpunkt. När det gäller mjölkförpackningarna har vi ett fall där för en gångs skull alla resultat ser ut att peka åt samma håll, nämligen: det är skit ur miljösynpunkt att Arla går över till takåsförpackningar.

Vad är då Arlas skäl till att göra så här? Enligt Arla föredrar konsumenter takåsförpackningar. Det gäller alltså att undvika att tappa marknadsandelar till andra (t.ex. Valio) som redan har nästan enbart takåsförpackningar. Arla har länge vinnlagt sig om en stark miljöprofil, men nu är det tydligt att man upplever den som en belastning. Jag tycker att det hade varit mycket bättre om Arla i reklamen hade utnyttjat det faktum att man hade mycket mer miljövänliga förpackningar än konkurrenterna. Istället har man valt att överge sitt miljötänk - det är inget mindre än en miljöskandal!

Om du vill protestera mot detta, hjälper det föga att bojkotta takåsförpackningar, eftersom Arla helt håller på att ta bort alternativen. Skicka hellre ett mejl till Arla (se här!)

Om universitetens svällande administration

2010-07-19T19:27:00.002+02:00

Det satsas mer och mer på forskning och utbildning vid universiteten, sägs det. I absoluta siffror är det naturligtvis korrekt. Universiteten har expanderat på ett exempellöst sätt de senaste 20 åren, fler och fler studenter har sökt sig till högskolor och universitet. Men nu är det stopp. På ABE-skolan vid KTH kommer vi att minska antagningen av studenter från i år. Delvis på grund av de studieavgifter för internationella studenter som införs 2011, och delvis eftersom KTH har slagit i det så kallade utbildningstaket vilket gör att vi ytterligare måste minska antalet utbildningsplatser. Vi planerar därför för en drastisk minskning av antalet studenter på mastersnivån, något som leder till avsevärda intäktsminskningar. Det är med andra ord slut på den långvariga expansionen, särskilt som det inte längre finns någon stor potential att få nya svenska studenter.

Under expansionsfasen har administrationen på universiteten svällt, och på flera universitet skenat iväg snabbare än själva verksamheterna (forskning och utbildning). Det syns framför allt på de ökade påslag som gjorts på forskare och lektorers löner (och alltså indirekt på t.ex. forskningsanslag och studentpeng); de har ständigt växt. På min institution, t.ex., är påslagen idag uppe i drygt 79 % ovanpå lön + LKP för forskare. Av dessa 79 % är 26 % lokalkostnader och 53 % administrativa omkostnader. Med tanke på att LKP är knappt 60 %, gör detta att en forskares lön idag kostar anslagsgivaren i runda slängar 2,85 gånger så mycket som bruttolönen. För bara några år sedan var denna siffra ungefär 2,5. Varje satsad krona från staten leder alltså till mindre och mindre forskning och undervisning.

Administrationen har växt framför allt på grund av ökade krav från statsmakterna; det kan gälla ökade krav på ekonomisk rapportering och uppföljning, utvecklandet av olika administrativa stödsystem, ökade pedagogiska krav, mer krav på hur studieplaner ska se ut, allt fler och tätare bud om hur examinationsformer och utbildningsprogram ska utformas, med mera. Allt detta är välmenande satsningar, och säkert i många fall befogade, men samtidigt resurskrävande. Lägg sedan till de kostnader som universiteten har lagt på att handlägga innovationsfrågor och tredje uppgiften, de ingår också i påslaget. Så länge som expansionen fortsatt har detta ändå kunnat fungera och utbyggnaden upprätthållas.

Den stora frågan är hur de administrativa omkostnaderna utvecklas när expansionen tagit slut och vänts i sin motsats. Om dagens ambitionsnivå för administrationen finns kvar betyder det att påslagen riskerar att öka drastiskt för att bekosta de uteblivna intäkterna, det leder i sin tur till klart sämre undervisningskvalitet och även till sämre förutsättningar för forskning. I detta fall blir de ökade pedagogiska kraven helt poänglösa eftersom de ekonomiska förutsättningarna för att överhuvudtaget bedriva en normal kurs blir orimliga. Man kan även tänka sig att nuvarande påslagsnivåer ligger kvar. Det betyder att nedskärningar måste göras inom både administration och inom undervisningen, i det senare fallet t.ex. genom att antalet kurser minskas och att lektorer sägs upp - dock kan utbildningskvaliteten i bästa fall ligga kvar ungefär på nuvarande nivå. Även detta alternativ leder till att antalet pedagogiskt viktiga moment som t.ex. fältövningar och laborationer blir ytterst begränsat, vilket står i motsats till de pedagogiska kraven som ställs från samhället. Det för verksamheten bästa scenariot vore kanske att nedskärningarna koncentreras till administrationen och inte till forskning/utbildning, men det är tyvärr helt orealistiskt med tanke på de krav som finns från samhällets sida.

För att undvika negativa effekter för forskning och utbildning måste därför studentpengen från staten ökas drastiskt! Om samhället verkligen vill ställa stora krav på kursplaner, pedagogik, ekonomisk administration med mera på universiteten måste man också finna sig i att man får mindre forskning och utbildning för varje satsad skattekrona. Om inte den regering som tar vid efter höstens val inser det är jag rädd att de försämrade förutsättningarna för universitetens utbildningar kommer att gå ut över framtidens kvalitet för både utbildning och forskning. Kanske man också måste prioritera vad vi ska ha universiteten till. Är inte det viktigaste med universiteten att de tillhandahåller forskning och högre utbildning? Betydelsen av att vissa universitet lägger ner mycket energi på t.ex. kommersialiseringsfrågor och patent har kanske överskattats?

Sunnersta 1965

2010-07-19T17:51:00.000+02:00

När jag skannade in min pappas gamla diabilder hittade jag den här. Vi är på Dag Hammarskjölds väg, barnvagnen är min, och där bakom till vänster skymtar det nybyggda småhusområde vi bor i, det första hem jag minns.

Hemma igen. Och nu?

2010-07-17T13:31:00.000+02:00

Hemma från Shetlandsöarna, det var en trevlig resa! Om någon vill veta mer om dessa öar, se t.ex. Shetlopedia på webben. Två böcker med ytterligare information är:
- Jill Slee Blackadder. Shetland. Colin Baxter Island Guides, 2007
- Ron McMillan. Between weathers. Travels in 21st century Shetland. Sandstone Press, 2008

Nu på sommaren finns lite tid att reflektera lite över forskning i stort innan terminen börjar med undervisning och handledning igen. Jag hoppas att i några kommande blogginlägg gå in lite på de tendenser som finns när det gäller forskningspolitik, forskningsfinansiering med mera - det har hänt mycket de senaste 1-2 åren, både negativa och positiva saker, även om jag är rädd att jag tycker att de negativa sakerna överväger. Uppslag om ämnen att skriva om saknas inte. Några exempel på vad jag skulle kunna skriva om, förutsatt att jag tar mig tid, är:

Den tilltagande samhälleliga styrningen av forskningen; hur går det med grundforskningen?
Varför universiteten är sämre på att fördela forskningspengar än vad de flesta forskningsråd är. Se t.ex. Henrik Brändéns blogginlägg om detta - jag håller i stort med honom i analysen.
Den stora övertro som finns till stora forskningsprojekt med många deltagare.
Varför jag tror att den nya SUHF-modellen är ett slag i luften när det gäller transparensen för universitetens ekonomiska omkostnader för forskning, och att modellen kommer att innebära konkurrenssvårigheter för de tekniska högskolorna samt att ännu mer forskningspengar riskerar att gå till administration. Det pågår en del debatt om SUHF-modellen, se t.ex. här, men många aspekter av den har knappast varit uppe till diskussion.
Varför det är en hopplös idé att leta efter den perfekta formeln för att mäta forskningskvalitet (frågan är också när och varför vi egentligen behöver mäta den?)
Vådan av att allt mer resurser går till administrativa stödsystem för forskning och högre utbildning istället för till själva verksamheten. Och av att allt mer av universitetens resurser också går till sådant som inte primärt kan betecknas som forskning och högre utbildning, kalla det innovation och tredje uppgiften om ni vill.

Vi får se vad jag återkommer till. Skulle vilja skriva mer om själva den geovetenskapliga miljöforskningen och om t.ex. ekologisk odling också...

Ön Noss

2010-07-13T18:11:00.000+02:00

Ön Noss med sina fågelberg är väl värd ett besök man är på Shetlandsöarna. Ön ligger inte långt från Lerwick och kan nås på två sätt - antingen åker tar man färjan ut på ön Bressay som ligger mellan Lerwick och Noss, åker tvärs över ön, parkerar bilen och tar en gummibåt över det smala sundet till Noss. Eller så bokar man in sig på en båttur runt båda öarna, vilket vi gjorde idag. Perspektivet att se berget från båt blir förstås lite annorlunda. När man vandrar stöter man mest på lunnefåglarna, som håller till högst upp på klippan. Men med båten ser man framför allt havssulor och sillgrisslor. Och en och annan storlabb som följde båten. På vägen dit stötte vi även på ett gäng halvtama gråsälar som lever på fiskrens utanför fiskfabriken (bilden), men vi såg även en hel del vildare sälar, men på längre håll förstås.
Imorgon åker vi hem, så det blev nog det sista inlägget härifrån!

Walls och Sandness

2010-07-12T21:48:00.000+02:00

Till den västligaste delen av West Mainland kommer man på en ganska smal och krokig väg. Först kommer man till samhället Walls, med ungefär 400 bofasta, som till stor del lever på mussel- och fiskodling, det finns även ett stort bageri, ett postkontor och en affär. Vi åkte vidare till Sandness och gick en bit längs de branta klippväggarna mot havet nedanför Sandness Hill - i horisonten skymtar klippön Foula (från fornnordiskans Fuglaey, fågelön), den mytomspunna ön som ligger längst västerut av Shetlandsöarna.
Jag måste förstås även visa en bild på en representativ bäck här. Se på färgen, här finns mycket humus!

Regn och Fladdabister

2010-07-11T20:40:00.000+02:00

Inget vidare väder idag (regn och dimma). Första bilden visar hur huset där vi bor såg ut en stor del av dagen. Vi började med att gå till Shetland Museum igen och se de delar av utställningarna vi inte såg förra gången. Till slut kände vi oss rätt färdiga med museet. När molnen dragit bort, nu på kvällen, gjorde vi en kort utflykt till Fladdabister, 10 km söderut från Lerwick vid kusten, där det finns ett gammalt nedlagt kalkbrott. Vid stranden fanns mellan 10 och 15 knubbsälar, som förstås iakttog oss koncentrerat när vi var där.

Unst

2010-07-10T23:38:00.000+02:00

Unst är den allra nordligaste av Shetlandsöarna (förutom ett par mindre öar) och hit kommer man från Lerwick på 8 mil landsväg och två färjor, så det blev verkligen en heldagsutflykt idag. Vi åkte till den nordligaste delen av Unst och gick några km över fjället och fram till bergskanten vid havet. Fjället här är storlabbens land (första bilden). På avsatserna i stupen ned mot havet finns förstås lunnefåglar etc. och ute på skären finns enorma mängder havssulor. Fyren Muckle Flugga syns på den sista bilden - den konstruerades av Thomas Stevenson, far till författaren Robert Louis Stevenson. Det sägs att kartan över ön i "Skattkammarön" liknar Unst, eller så står det i alla fall i turistbroschyren.

St Ninian's Isle

2010-07-09T20:59:00.000+02:00

I närheten av den lilla byn Bigton på South Mainland finns en s.k. tombolo (en sandbank som utgör landbrygga mellan fastland och en ö) ut till ön St. Ninian's Isle. Förutom fina vyer finns också en kapellruin här, där man 1958 hittade ett antal silverföremål från den piktiska tiden. När vi kom tillbaka för att äta lunch på kaféet i Bigton (ja, det fanns faktiskt både ett kafé och en affär i byn) började det regna, så då passade vi på att åka till Shetland Museum, ett fantastiskt fint museum med tanke på att det bara finns 22 000 människor här. Tänk om t.ex. Lindesbergs kommun kunde ha ett lika fint museum!

Sumburgh Head

2010-07-08T19:30:00.000+02:00

Även idag har det varit fantastiskt väder. Vi har varit på sydspetsen av Mainland (huvudön) där det finns ett fågelberg med bl.a. lunnefåglar, stormfåglar och sillgrisslor. Det blev förstås ganska många bilder på lunnefåglar. På berget finns även en gammal, numera nedlagd, fyr. Efter lunch stannade vi till vid Old Scatness, där det finns en framgrävd järnåldersbosättning med en s.k. Broch i mitten (Broch = rund byggnad som byggdes av pikter, ett keltiskt folk som bebodde öarna innan vikingarna kom).

Shetlandsöarna del 1

2010-07-07T18:25:00.000+02:00

Under en vecka framåt är vi på semester på Shetlandsöarna. Under de närmaste dagarna lägger jag ut några bilder därifrån här på bloggen. Idag har vi åkt runt i närområdet här omkring Lerwick och bland annat besökt Scalloway och Hamnavoe. Som syns på bilderna nedan hade vi inte någon användning av våra regnställ och varma kläder idag!

Några data om Shetland:
Yta: 1 468 km2
Antal öar: 100
Latitud och longitud: 60 N, 1 W
Befolkning: 22 000

Valborg och brittiskt val

2010-05-02T11:07:00.000+02:00

Som ni ser försökte jag ta en del bilder på elden vid Klubbensborg utan blixt, vilket inte gick så bra... Men den här bilden fick ändå viss karaktär, tycker jag.

Vi har de senaste torsdagskvällarna roat oss med att se på de brittiska partiledardebatterna inför torsdagens val. Kanske särskilt den andra debatten var överraskande bra. Som Nils sa, "man förstår ju vad de säger" (i motsats till svenska politiska debatter). Ett välgörande inslag i den brittiska politiska kulturen är att man faktiskt ärligt försöker svara på de frågor man får. Eller rättare sagt, nästan. I den sista debatten om ekonomin märktes att ingen av de tre ville ge sig in på detaljer om hur man skulle komma tillrätta med budgetunderskottet. Clegg hänvisade till valmanifestet, Brown ville bara säga att sjukvården inte skulle drabbas, och Cameron var mest mån om att inte höja skatten. Annars, som sagt, det har varit mycket bra och upplysande debatter!

Härhemma slåss de politiska blocken istället om vem som kan sänka skatten mest för pensionärer. Det är lite bestickande att detta sker just när den inflytelserika 40-talistgenerationen gått i pension, är det inte en rätt så intressant omständighet?

Golden Gate

2010-03-26T00:02:00.000+01:00

Naturligtvis måste man hinna med ett besök på Golden Gate-bron när man är i San Francisco. Vi gick hela vägen från Palace of the Fine Arts och sedan tillbaka. Utsikten därifrån är verkligen imponerande.

Synkrotronljus, ferrihydrit och mer...

2010-03-25T05:16:00.000+01:00

Nu är konferensen över för min del. Den här dagen var blandad, men en del guldkorn fanns. Dagen inleddes med en föreläsning av Gordon Brown från Stanford, en pionjär inom synkrotronljustekniken (som kan användas för att t.ex. analysera avstånd mellan atomer på en yta eller oxidationstillstånd för ett ämne). Han sade bl.a. att det som tog honom 3 år att göra då han var doktorand för 30 år sedan skulle han idag ha klarat av på en förmiddag på SSRL. Idag har den tekniken blivit mycket vanlig, och det finns nästan inte ett föredrag här där man inte har inkluderat åtminstone något spektrum baserat på en synkrotronljusteknik. Tyvärr är vi i Skandinavien lite på efterkälken trots att vi har MAX-Lab; vi är inte så många som insett hur kraftfull och viktig den här typen av teknik är ännu. Jag kommer någon gång senare under våren att ge några exempel på vad det är för olika typer av problem vi kan belysa med den här tekniken.

En annan intressant föreläsning var av Marc Michel, en geokemist som för några år sedan föreslog en struktur för ferrihydrit, en järnoxid som är bland de vanligaste i naturen. Han blev då hårt kritiserad av flera kollegor som skrev långa artiklar med motargument. På konferensen lade Michel fram nya belägg för sin hypotes (finns också nyligen publicerat i PNAS). Några av hans kritiker fanns i lokalen, men de avstod från att kritisera honom denna gång.

Dagens bild kommer från Lombard Street, som Klas besökte medan jag var på konferensen. Det är USA:s krokigaste gata (se även här!)

Konferensledigt

2010-03-24T00:29:00.001+01:00

Här är svenskt sommarväder (20 grader, soligt och grönt). Vi åkte iväg på bussutflykt till Redwoodskogen i Muir Woods - det är imponerande att se dessa träd, några av dem är uppemot 80 meter höga och deras trädkronor bildar på vissa ställen ett kompakt "tak" så att solljuset inte sipprar ner.

Sedan gjorde vi ett stopp i kuststaden Sausalito - den kändes inte så speciell tyckte vi, ungefär som någon håla längs Cornwalls kust. Men utsikten mot San Francisco var fin.

Förmodligen är det här den bästa tiden på året att komma hit. Det känns som vi borde ha åkt hit under längre tid så att vi kunde ha gjort fler utflykter, men det får i så fall bli ett annat år.

Annars pratas det förstås om hälsovårdsreformen på TV och vilka konsekvenser den får. Frågan som alla ställer sig är hur det påverkar det kommande kongressvalet.

MD-simuleringar m.m.

2010-03-23T04:14:00.000+01:00

Så var mitt föredrag avklarat - jag tycker jag fick hyfsat bra respons på min presentation, och jag fick en del tips från kända kollegor om hur jag ska komma vidare. Annars var dagens höjdpunkter på konferensen föredrag av Ian Bourg och Laurent Charlet. Ian Bourg pratade om hur man kan använda så kallade MD-simuleringar för att simulera var kalcium, natrium- och kloridjoner finns i närheten av smektitytor (smektit = en typ av lermineral). MD-simuleringar är en ganska ny beräkningsteknik som kräver enorm datorkraft - man behöver tillgång till många parallella processorer under lång tid, men man kan få mycket värdefull information som kan användas för att kalibrera modeller. Se vidare Bourgs egen hemsida här! Charlets föredrag handlade om ytladdning på imogolit, ett välbekant tema för mig som höll på med detta för tio år sedan. Han tog också upp min studie, men visade sedan att deras forskningsgrupps resultat visar att jag hade fel om varför syrabasegenskaperna för imogolit är som de är! Men det är väl bra, det visar att saker och ting går framåt!

Imorgon ska jag ta ledigt från konferensen, och Klas och jag ska göra en utflykt. Jag hoppas kunna visa någon eller några bilder från den. Tills dess får ni hålla tillgodo med denna bild som visar ett hus, en fågel och en måne.

ACS-mötets första dag över

2010-03-22T04:59:00.000+01:00

Klas och jag är tillbaka på hotellet efter en lång dag. Jag har varit på ACS-mötet och lyssnat på en rad presentationer av väldigt olika karaktär. Jag vet inte om jag har lärt mig så mycket, men kanske. En kommentar som återkom var att "vi borde mäta PZC oftare" - det är något som jag tar med mig. Annars är det skönt att ha undflytt vintern - här är det soligt och grönt, 16 grader varmt, och inget spår av slask eller sand på trottoarerna.

Efter mötet idag gick Klas och jag iväg över kullarna till Fisherman's Wharf och åt middag. Men vi kom tillbaka ganska snart för att jag skulle kunna öva på presentationen - imorgon är det min tur att ha föredrag på konferensen.

Fosfor i San Francisco

2010-03-13T09:25:00.001+01:00

Jag håller just på med att göra iordning min presentation inför ACS' vårmöte i San Francisco som börjar om en vecka (ACS = American Chemical Society). Det är svårt eftersom jag insett att jag utlovat saker i mitt abstract som jag inte kan hålla (se http://abstracts.acs.org/chem/239nm/program/view.php?obj_id=12014&terms)

Fosfor i mark är svårt. Visserligen är det ett klassiskt tema inom markkemin, eftersom fosfor är ett viktigt näringsämne. De tidiga markkemisterna i början av 1900-talet ägnade mycket tid åt att försöka förstå fosfors uppträdande. Under slutet av 90-talet kan man dock säga att fosfor var "ute" - forskning kring försurningseffekter, kväve, metaller och så småningom kol tog överhanden. Men nu är fosforforskningen på gång igen, och jag har tidigare på bloggen gått igenom några av orsakerna.

Ett problem med fosfor är att det finns så många mekanismer som gör att fosfor kan bindas till, eller lösas upp, från, jordpartiklar att det blir nästan omöjligt att göra en processbaserad modell för fosforläckage. Trots det lovade jag optimistiskt nog i abstract:et att jag skulle kunna leverera en sådan. Men nu får jag lista ut ett sätt att trassla mig ur det här...

Figuren ovan visar problemet (eller snarare ett av problemen) i ett nötskal. Det visar hur mycket fosfor som löses upp som funktion av pH från två jordprov, en lerjord från Kungsängen utanför Uppsala, och en sandjord från Östergötland. Den här typen av experiment, där man tillsätter olika mängder syra eller bas till jord för att få olika pH-värden, säger ofta något om vilka mekanismer som är inblandade och kan därför användas för att kalibrera modeller.

Sandjorden uppvisar ett beteende som man förväntar sig. Vid lägre pH (dvs när det blir surare) löses mindre fosfor upp från jorden. Det beror på att järnoxidpartiklar i jorden då binder fosfor bättre, och vi kan relativt enkelt skapa en modell som stämmer med detta. Värre är det med lerjorden. Varför släpper den ifrån sig mer fosfor när det blir surt? Min analys visar att det finns minst två olika tänkbara skäl, och tyvärr har jag inte kommit på någon bra metod att isolera det mest sannolika skälet. (De två tänkbara mekanismerna är, om någon är intresserad, upplösning av fosforbindande aluminiumpolymerer från lermineral då pH sjunker, och upplösning av fosfor från ytor hos apatitmineral. Båda dessa processer äger helt klart rum i jorden, det gäller bara att veta vilken som är viktigast). De här två jordarna verkar avspegla en verklighet som finns i svenska sand- respektive lerjordar, så diskussionen verkar ha en mer generell betydelse.

Det jag kommer att göra på föredraget är förstås att göra precis som jag gjort här, att gå igenom de olika hypoteserna och beklaga att jag inte har någon aning om vilken som är viktigast. Sedan får väl någon klaga om de tycker att jag inte kunde leverera det jag lovade!

Ideologiernas kamp...

2010-01-26T20:30:00.003+01:00

Kallt? Åk till Grönland!

2010-01-08T19:35:00.001+01:00

Det är kallt och prognosen för i morgon lördag säger att det blir mellan 15 och 20 minusgrader. Ganska jobbigt för mig som är van att motionera utomhus på helgerna... I svenska medier ser man nu nästan varje dag hur extremt kallt det är inte bara i Skandinavien utan även i England, USA och Kina. Vad som inte framgår är att det finns andra delar av norra halvklotet där det är ovanligt milt! I norra Kanada, Grönland och andra delar av Arktis (t.ex. Spetsbergen) har man haft många grader varmare än normalt den senaste tiden. På Grönland har många platser haft nära noll grader, rena sommaren om man jämför med Stockholm (se t.ex. här!) Istället för att dra några slags slutsatser ur klimatförändringsperspektiv kan man konstatera att den kalla luften den här vintern tar lite andra vägar än normalt.

Vad som är synd i sammanhanget, och kanske rentav farligt, är att ingen i svenska medier gör något försök till analys av varför vintern så här långt är så kall hos oss - resultatet är att många tror att kylan är extrem på hela norra halvklotet och att klimatdebatten har hamnat fel (vilket det inte finns någon anledning till att tro, så vitt jag kan förstå).

Försurningens historia

2009-11-26T20:57:00.003+01:00

I dag fanns det en mycket läsvärd artikel i DN av Arne Kaijser, om försurningen som en "success story". Han tar upp händelseförloppet från Svante Odéns DN-artikel 1967 som uppmärksammade problemet till de lyckosamma internationella förhandlingar om utsläppsreduktioner som har resulterat i att försurningsproblemet numera har minskat i omfattning. När man läser artikeln drar man omedelbart paralleller till klimatdebatten (och det är väl det som är meningen). Om politikerna är lika lyhörda för forskarrön och lika konstruktiva när det gäller att lösa frågan borde det väl gå att lösa även klimatproblemen.

I artikeln presenteras försurningens historia som ganska rätlinjig från det att Odén skrev sin artikel. Det kan man möjligen invända mot - även försurningsfrågan hade sina skeptiker (inte bara hos utsläppsländerna utan även bland framträdande forskare), det förekom flera stickspår längs vägen, och dagens bild av försurningens effekter i naturen skiljer sig en hel del åt från Odéns och de tidiga försurningsforskarnas bild.

Den i efterhand mest intressanta försurningsskeptikern är kanske den norske geologen och krigshjälten Ivan Th. Rosenqvist (1916-1994; hans levnadsöde var speciellt, se en kortfattad biografi över honom här). Han skrev 1977 boken Sur jord - surt vann, i vilken han hävdade att den försurning som observerats i skandinaviska sjöar var orsakad av förändringar i markanvändning (främst beskogning) och att den sura nederbörden inte hade någon som helst roll (möjligen stod den för högst 10 %, skrev han senare i en artikel 1990). Även om han naturligtvis kom i konflikt med både andra forskare och politiker kom han att få en ganska stor betydelse för den fortsatta försurningsforskningen - man fann verkligen att beskogning och ökad skogsproduktion var en ganska viktig delorsak till försurningen av mark och vatten. Jag träffade aldrig Rosenqvist, men jag var med på ett särskilt Rosenqvistseminarium 1996 i Oslo, och jag slogs över den stora popularitet han hade bland sina forskarkollegor, trots alla stormar kring försurningen som han stod mitt i.

Det största stickspåret när det gäller försurningsforskningen var annars föreställningen att den surare marken minskade skogstillväxten. Man trodde att träden skulle få en minskad tillgång på näringsämnen som kalcium, magnesium och fosfor, och dessutom skadas av giftigt aluminium som skulle lösas upp. Under 1980-talet tycktes den bilden bekräftas av av den s.k. skogsdöden i Centraleuropa, och av rapporterade skogsskador även från Sverige. Flera forskare, och den samlade miljörörelsen, drogs med i en övertygelse att skogen i södra Sverige snart skulle dö om man inte snabbt gjorde något åt försurningen. Under ett par år kring 1990 ändrades plötsligt bilden då man i Tyskland kunde visa att det inte var markförsurningen som var orsaken till skogsdöden utan istället direktdeposition av svaveldioxid och andra gaser på trädens blad. (Det gjorde att man egentligen inte behövde minska utsläppen, det räckte med att bygga högre skorstenar eller byta trädsorter för att "bota" skogsdöden). Dessutom, vid samma tid visades det att skogsskadorna i Sverige berodde på andra faktorer än försurningen (t.ex. svampsjukdomar). Numera finns även en hel del andra resultat som gör det klart att försurningen inte har skadat skogen i någon större omfattning. Det råder däremot inget tvivel om att akvatiska organismer i sjöar (t.ex. fisk) skadas.

Historien om skogsdöden tas ibland som exempel av klimatskeptikerna för att visa att forskarsamhället ibland kan göra felbedömningar. Det är inte en riktig bild - som jag uppfattar det var det endast en mindre grupp av forskarna som drev tesen att skogsdöden orsakades av försurningen. De allra flesta var avvaktande och en ganska stor grupp forskare var skeptiska. Dessutom vet man oändligt mycket mer om de grundläggande processerna bakom klimateffekterna än vad man gjorde om försurningens processer på 1980-talet. Jag tror att man därför kan vara ganska övertygad om temperaturökningens realitet till följd av de ökande koldioxidhalterna i atmosfären.

Volfram - den underskattade metallen

2009-11-22T09:58:00.007+01:00

När man arbetar med metaller, t.ex. i samband med riskbedömningar av förorenad mark, är ett viktigt mått totalhalten, detta för att man ska kunna avgöra föroreningsnivån och jämföra med bakgrundshalten. Ett vanligt sätt att mäta halten är att koka provet med starka syror (s.k. uppslutning). Denna metodik löser inte upp precis allt av metallen, men avses ge den miljömässigt relevanta halten, dvs den delmängd av metallen som befinner sig ytligt på jordpartiklarna och under rimlig tidsrymd (hundratals - tusentals år) kan komma att lösas upp. Ett antagande man gör då är förstås att syrorna man använder verkligen löser upp metallen ifråga. Överraskande nog har man inte alltid kontrollerat att det antagandet stämmer.

En metall som orsakar särskilt stora problem är volfram (W). Den tillhör väl inte de metaller som det pratas mest om (eftersom den av allt att döma inte är så toxisk), men har ändå tilldragit sig intresse bland annat i samband med diskussionerna om att fasa ut bly ur ammunition - volfram är då ett av alternativen. När man gör en syrauppslutning med salpetersyra eller kungsvatten kommer endast en liten del av det ytliga volframet att verkligen lösas upp, eftersom volfram vid mycket sura förhållanden lätt fälls ut eller polymeriseras vilket gör att volframet "stannar kvar" i jorden. Eftersom jag jobbade med volfram en period mellan 2002 och 2004 vet jag att detta är något som länge varit känt bland de mest inbitna volframforskarna i världen (en behändig liten grupp på ca 4-5 personer, huvudsakligen knutna till amerikanska militären eftersom man i USA länge har använt volframhaltig ammunition och därför velat utvärdera hälsoeffekten av detta), men kunskapen har inte spritts utanför denna lilla krets.

Därför kan man säga att det mesta som gjorts om volfram de senaste 10-20 åren har varit baserade på felaktiga analysdata (eftersom man använt just syrauppslutning som metod för att bestämma halter)!! Bland annat bör man inte fästa någon större tilltro till SGU:s data från de markgeokemiska och biogeokemiska kartläggningarna, jag skulle gissa att halterna ofta är underskattade med en faktor 2 till 3. Detta gör att vi faktiskt inte kan vara säkra på hur mycket volfram det finns i svensk miljö!

Nu har det äntligen publicerats en uppsats som rekommenderar en alternativ metod för bestämning av volfram i jord. Det är Bednar m.fl. från just den amerikanska armén som upptäckt att om man tillsätter fosforsyra i uppslutningen löser man upp en betydligt större del av volframet, se abstract:et här. Man kan hoppas att de som funderar på att publicera något om volfram läser och tar intryck av Bednar's artikel. I så fall kanske vi så småningom börjar få resultat om halter av volfram i miljön som faktiskt går att lita på.

Volfram är inte unikt, det finns andra metaller som kan orsaka liknande problem vid analyser, t.ex. antimon. Detta visar att vi ständigt måste ha ett kritiskt förhållningssätt till våra analysmetoder inom geokemin - får vi verkligen de resultat som vi vill ha?

Studieavgifter på högskolan - är det så lyckat?

2009-11-19T13:12:00.001+01:00

Det blir inte så mycket bloggat nu - jag undervisar på två masterskurser samtidigt vilket innebär att i princip all min tid går åt till undervisning, undervisningsplanering, labbövningar och så småningom tentarättning och rapportgranskning. De två kurserna har tillsammans lite drygt 60 studenter. Av dessa är 2/3 utomeuropeiska studenter. Kina är det mest representerade landet med 15 stycken - jämför detta med antalet svenska studenter som bara är 10 st. Vi har också studenter från t.ex. Pakistan, Bangladesh, Frankrike, Etiopien, Canada osv osv. En mycket internationell församling.
Detta är säkert inte unikt för KTH när det gäller kurser på "avancerad nivå" (mastersnivå) - de utomeuropeiska studenterna har blivit viktigare och viktigare. Det är en utmaning, men samtidigt väldigt spännande, att undervisa sådana blandade grupper. Kulturer och värderingar möts, och det tror jag det kan vara givande för alla parter, förutsatt förstås att man får det att fungera.

Att de utomeuropeiska studenterna har ökat så mycket i antal beror förstås till stor del på det faktum att det är gratis att studera på svenska universitet. Nu vill man från regeringens sida införa studieavgifter på högskolan. Även om man förbättrar stipendiesystemen kan man undra om vi inte kommer att förlora många av de här studenterna. När man pratar med dem framhåller de särskilt att frånvaron av avgifter var ett viktigt skäl till att de valde just Sverige, annars kanske många skulle vilja komma till ett engelskspråkigt land. Min gissning är att jag kommer att tappa ungefär hälften av mina studenter på masterskurserna även om stipendierna förbättras. Resultatet blir att vi måste minska antalet kurser och minska valmöjligheterna för de som är kvar.

Se även en debattartikel i GP, som tar upp problemet.

Återföring av fosfor - vad är långsiktigt hållbart?

2009-10-04T08:46:00.003+02:00

Fosfor är ett livsviktigt näringsämne och som vi använder i gödselmedel för att kunna få höga skördar. För att få fosfor till handelsgödsel bryts apatit- och fosforitmalmer. De brytvärda tillgångarna uppskattas räcka kanske 100-200 år till, och om vi inte blir mycket bättre på att återvinna fosfor i samhället står vi inför en global matförsörjningskris. Det är bakgrunden till att riksdagen, som ett delmål inom miljömålet "God bebyggd miljö", beslutat att minst 60 procent av fosforn i avlopp ska återföras till produktiv mark senast 2015; hälften av detta ska återföras till jordbruksmark.

För att uppfylla målet med 60 procent prioriteras åtgärder som underlättar en ökad återföring av rötslam till mark. Ett problem i sammanhanget är att rötslammet länge har varit omdiskuterat pga det ofta höga innehållet av metaller (t.ex. kadmium, koppar) och organiska ämnen. Genom att införa strikta miljökvalitetskriterier och certifiering (genom det s.k. REVAQ-systemet) hoppas Naturvårdsverket och Svenskt Vatten kunna få till stånd en ökad acceptans hos jordbrukare och konsumenter, så att miljömålet ska kunna uppfyllas. Men med de striktare reglerna är det högst 60 procent av rötslammet som i dag kan användas. Och dessutom finns skepsisen hos slammotståndarna kvar, se här. Möjligen kan man tycka att de flesta av slammotståndarnas argument är skrämselpropaganda och är vetenskapligt ogrundade.

Ändå är det svårt att beteckna återföringen av rötslam som något annat än en tillfällig övergångslösning. Det är svårt att försvara den ur ett långsiktigt perspektiv. För det första är det knappast vetenskapligt ärligt att påstå att långvarig tillförsel av rötslam inte ger en skadlig ackumulation av potentiellt toxiska ämnen; vi vet helt enkelt inte hur stor eller allvarlig denna ackumulation kan bli. Även REVAQ:s mål om att acceptera som högst 0,2 % årlig ackumulation av skadliga ämnen kan ju förstås leda till en väsentlig ökning på många års sikt. För det andra finns oönskade konsekvenser av långvarig rötslamstillförsel som inte uppmärksammats i debatten. Främst tänker jag på de fällningskemikalier av järn och aluminium som finns kvar i slammet. I jorden omvandlas de till järn- och aluminiumföreningar vilka spär på jordens redan befintliga förråd av partiklar som kan binda fosfor (detta har visats bl.a. av Petra Bergkvist m.fl. 2005). Det innebär att man på sikt sannolikt måste gödsla mer med fosfor för att få samma tillväxteffekt på grödan, knappast en önskvärd och långsiktigt hållbar effekt av rötslammet.

Det finns dock alternativ teknik för att göra fosforåterföringen mer tilltalande ur hållbarhetssynpunkt. Man kan t.ex. bränna slammet och anrika fosforn ur förbränningsresten - det är en teknik vi vet fungerar och som också leder till en mycket renare fraktion. Det finns också andra alternativa metoder som kan behöva utvecklas. Men det krävs politiskt klart uttalade ambitioner, medel till teknikutveckling och olika typer av ekonomiska styrmedel för att man inte enbart ska prioritera det idag mest bekväma alternativet (dvs rötslammet). Min slutsats är att den från myndigheternas sida ganska ensidiga prioriteringen på återföring av rötslam för att uppfylla miljömålet riskerar att fördröja, inte underlätta, övergången till en långsiktigt hållbar hantering av resursen fosfor.

Läs mer om fosforåterföring och avloppsslam hos Naturvårdsverket, Svenskt Vatten.

Dialog över gränserna och Anders Borg

2009-09-26T10:15:00.004+02:00

Dialog över gränserna är en ny gruppering i Lindesbergs kommunpolitik som uppstått efter ett bråk i Vänsterpartiet. Bakgrunden är att en högröstad men knapp majoritet drivit igenom att Vänsterpartiet ska dra sig ur det samarbete man har haft med de borgerliga partierna i kommunen, och istället vill man driva traditionell vänsterpolitik med klasskampsretorik och skattehöjningar. Det har i sin tur lett till att den överkörda, samarbetsinriktade, grupperingen väljer att gå ur partiet (därav den nya benämningen) men sitta kvar i fullmäktige fram till valet. Mer om bakgrunden kan man läsa på Dialog över gränsernas blogg samt på Lindenytt. Det ska bli intressant att se hur det utvecklas...

En annan notering från veckan som gick: Efter att höstbudgeten presenterats blev det i måndags kväll debatt mellan Anders Borg och Thomas Östros i Aktuellt. Efter att Aktuellt visat ett inslag med en familj där båda föräldrarna blivit arbetslösa, och för vilka den ekonomiska situationen försämrats mycket det sista året, blev Anders Borg för en gångs skull svarslös på frågan varför regeringen väljer att prioritera skattesänkningar för de välbeställda istället för att förbättra situationen för de arbetslösa. Thomas Östros behövde inte göra mycket för att framstå som den klara segraren. Men var det någon som såg debatten? Den har knappast uppmärksammats alls i några medier, och ingen av de som vi har pratat med (och som är intresserade av politik) såg den. Anledningen? Samtidigt pågick Hollywoodfruar på TV3. Anders Borg kanske bör vara tacksam för att Anna Anka finns.

Debatten mellan Borg och Östros går fortfarande att se på SVT Play (fram till den 28/9).

Är bilköer oundvikliga?

2009-09-22T20:22:00.002+02:00

När jag tar bussen till Bergshamra på morgonen passerar jag Järva krogs trafikplats, där bilarna från Bergshamraleden vindlar sig upp mot E4:an med en medelhastighet av, ja, säg 10 km/h, om ens det. Föreställ er hur det skulle se ut om man tänkte bort själva bilarna så att bara människorna i dem fanns kvar. Det skulle se ganska lustigt ut, varje människa som köade på väg in till sta'n skulle stå i en ruta på två och en halv gånger åtta meter. I vissa sällsynta fall skulle de där två-och-en-halv-gånger-åtta-meters-rutorna innehålla två eller kanske t.o.m. tre människor. Knappast ens i de fallen skulle det se trångt ut.

Bilen är väl i själva verket det minst utrymmeseffektiva transportmedel människan någonsin har konstruerat. Ju fler bilar vi har desto mer ytor måste vi avsätta till gator, vägar, motorvägar, parkeringsplatser. Frågan är då, naturligtvis, om bilköer verkligen beror på att det finns för få vägar. Är det ens meningsfullt att tänka sig en storstad utan bilköer?

För att minska köerna och (vilket är favoritargumentet bland biltrafikens försvarare) få bussarna att komma fram ska det nu byggas en Förbifart Stockholm. För 27 miljarder. Det är ungefär lika mycket som det svenska biståndet kostar per år. Det är mer än vad alla barnbidrag kostar staten. Och är det ens någon som tror att notan stannar vid 27 miljarder?

Alldeles oavsett miljökonsekvenserna, som är negativa (alla som närmare studerat detta inklusive Naturvårdsverket och SIKA slår fast att koldioxidutsläppen från biltrafiken ökar kraftigt) så är det minst sagt lite svårförståeligt för mig att regeringen beslutat gå vidare med Förbifarten (och för mig, det allra obegripligaste är att socialdemokraterna är med på det). Ekonomiskt är det illa. Miljömässigt är det illa. Ur utrymmeseffektivitetssynpunkt är det illa. Tänk istället igenom för hur vi vill ha vår stad i framtiden, hur ska vi få en arbetspendling som är mer utrymmeseffektiv så att inte allt mer av sta'n och dess omgivningar blir betong, bilavgaser och buller?

Podsolering går i släkten!

2009-09-20T20:42:00.010+02:00

När man söker på författare i sökfältet hos tidskriften Soil Science och skriver dit namnet Gustafsson kommer två träffar upp. Ingen av dem tillhör mig (även om jag ju forskar inom det området) men istället Yngve Gustafsson, min farfar. 1934, då han var en knappt 22-årig student på Lantbrukshögskolan, blev han amanuens hos Sante Mattson, en markforskare

som efter en lång karriär i USA flyttat till Ultuna då Lantbrukshögskolan körde igång 1932-1933. Sante Mattsons stora intresse var att kartlägga markkolloidernas kemiska och fysikaliska egenskaper. Han var den förste som insåg att närvaron av laddningar på kolloiderna var viktiga för markkemiska processer. Han provtog jord från några podsolprofiler på Hallandsåsen (där han växte upp) och i Dalarna; sedan satte han igång Yngve på laboratoriet med att bl.a. göra titreringar av jordsuspensioner med kalciumhydroxid och saltsyra. Avsikten var till en början att förstå hur podsoler uppkom, utifrån Sante Mattsons hypoteser om kolloidernas laddningar. Allt finns rapporterat i Lantbrukshögskolans Annaler, första volymen, från 1934 (jag fick några ex. av Yngve strax innan han dog år 2000).

Utifrån Yngves resultat framkastade Sante Mattson hypotesen att laddade järn- och aluminiumkomplex mobiliserades i blekjorden och rörde sig nedåt i profilen tills de tappade sin laddning och därmed fastlades. Idag vet vi att detta är helt korrekt, och Sante Mattson var mycket riktigt många år före sin tid. Dock fanns ett litet "fel" med resonemanget - Sante Mattson trodde att komplexen var positivt laddade, och bestod av järn, organiskt material och kisel, vilka sedan tog upp hydroxidjoner när de rörde sig ner i den mindre sura rostjorden. Verkligheten, som först ryskan Ponomareva var på spåren på 1960-talet, är att de rörliga komplexen istället är negativt laddade och "plockar upp" mer järn och aluminium i rostjorden tills de fälls ut.

Hade då Sante Mattson och Yngve, med ytterligare studier, och trots den primitiva teknik som 1930-talsforskarna använde, kunnat komma på helt rätt spår även när det gäller podsoleringen? Svaret är förmodligen ja, men Sante Mattson var fokuserad på kolloidernas egenskaper i ett vidare perspektiv, och släppte därför podsoleringen ganska snart. Men artiklarna finns kvar, både i Lantbrukshögskolans Annaler, och i Soil Science.

För mer om Yngve Gustafssons liv, följ denna länk!

Tentamen i ämnet "Kvalitet i forskningen"

2009-09-11T11:17:00.004+02:00

"Kvalitet" är något som det pratas mycket om på universiteten. Hur ska man göra för att få en bra kvalitet i forskningen, och hur ska man mäta den? Och vilka konsekvenser får det när man försöker styra mot kvalitet? Eftersom vi är i full gång med höstterminen med bara en månad kvar till första tentamensperioden, tänkte jag att ni skulle få fundera på några tentafrågor i ämnet.

Ett exempel på regeringens insatser för att höja kvaliteten är satsningen på de strategiska forskningsområdena, där en stor summa pengar öronmärkts för tjugo forskningsfält som regeringen anser vara särskilt viktiga. En del av dessa pengar fördelas i konkurrens till universiteten i form av interna forskningsmedel, och en annan del kanaliseras via forskningsråden som externa anslag, också det i konkurrens. Utlysningstexterna pekar särskilt ut områden där Sverige anses vara framstående forskningsmässigt.

Fråga 1: Vilka är mottagarna av anslagen till de strategiska forskningsområdena? (1 p för rätt svar)

a) Etablerade forskargrupper som historiskt sett gjort sig ett namn och dessutom redan har stora anslag från andra finansiärer
b) Forskare med nya idéer men som finns i en relativt liten/outvecklad forskningsmiljö

Fråga 2. Forskningsrådens organisation görs om. VR:s framtid är fortfarande oklar. I Formas har man minskat antalet beredningsgrupper (som fördelar pengar till forskarna), anpassat sina ansvarsområden till regeringens strategiska forskningsområden, samt ändrat sammansättningen av granskare för att få in fler representanter från näringsliv och myndigheter samt färre representanter från svenska forskare. Vilka anslagsmottagare kommer att tjäna på den här nyordningen? (1 p)

a) Etablerade forskargrupper som historiskt sett gjort sig ett namn och dessutom redan har stora anslag från andra finansiärer
b) Forskare med nya idéer men som finns i en relativt liten/outvecklad forskningsmiljö

Fråga 3. Flera universitet har den senaste tiden genomfört intenationella utvärderingar av sin forskning, t.ex. KTH förra året med sin "Research Assessment Exercise" och SLU i år med "Kvalitet och nytta". Resultaten från utvärderingen kopplas ofta till belöningar av kvalitet. Det kan t.ex. innebära att duktiga grupper får förstärkningar av interna forskningsmedel. Vilka är det som får mer? (1 p)

a) Etablerade forskargrupper som historiskt sett gjort sig ett namn och dessutom redan har stora anslag från andra finansiärer
b) Forskare med nya idéer men som finns i en relativt liten/outvecklad forskningsmiljö

Fråga 4. Låt oss nu föreställa oss den 35-åriga forskaren X, som efter att ha disputerat i en mindre välrenommerad forskargrupp (men med en utmärkt avhandling) och varit på en postdok-vistelse står i begrepp att välja strategi för var hon/han vill fortsätta forska. Vilken av de två alternativen nedan väljer X sannolikt? (1 p)

a) X söker sig till en mindre forskargrupp (inte nödvändigtvis densamma som där X disputerade) och söker pengar för att forska kring sina intressanta idéer på VR/Formas
b) X söker en tjänst i en etablerad forskargrupp under ledning av den kände professor Y och inrättar sig efter Y:s forskningsprioriteringar (och lägger sina egna idéer på hyllan)

Skicka gärna in era svar och delta i vår tävling! Dock, kanske det är bäst att säga, finns inga givna svar. Vinnarna i tävlingen kommer istället att utses av en kommitté bestående av företrädare för olika intresseorganisationer och politiskt tillsatta representanter samt en representant från forskningsvärlden (en dansk professor du inte har hört talas om). Kommittén kommer att göra en sammanvägd bedömning där 40 % utgörs av samhällsrelevansen i de levererade svaren, 40 % svarens strategiska betydelse för Sveriges framtida konkurrenskraft, och 20 % är svarsförfattarens fältnormaliserade citeringsindex enligt ISI.

Lösningen för (s) i Stockholm är inte en borgerlig politik

2009-08-30T19:00:00.004+02:00

Har Reinfeldt & co. vunnit kampen om tanken, även inom (s)? Man kan ju undra efter att ha läst fyra socialdemokraters inlägg på DN debatt den 24 augusti. Mycket har redan sagts om detta, t.ex. här och här. Artikelförfattarnas inställning tycks vara att (s) för att vinna valet i Stockholm måste anpassa sig till den borgerliga verklighetsbilden i fråga om friskolor, arbetsrätt, skattepolitik och nya stora vägprojekt. Vad som blir kvar av socialdemokratins ideologiska trovärdighet och legitimitet när man ställer in sig i raden av borgerliga partier framgår inte. Missförstå mig inte, jag är inte emot friskolor. Men att framställa friskolorna som en alltigenom positiv valfrihetsreform utan att nämna de risker för jämlikheten som det kan innebära med vinstdrivande verksamheter inom välfärden, det är att okritiskt svälja det borgerliga verklighetsperspektivet. Och att det t.ex. skulle vara en bra idé för socialdemokraterna att anamma den borgerliga idén att lägga ned arbetsförmedlingen eller att skrota LAS, det är mycket svårt att begripa - det förklaras heller inte i artikeln.

Nej, läs istället Carin Jämtins DN-artikel från den 28 juli, som jag tycker gör en välbalanserad analys av för- och nackdelar med friskolorna och valfriheten inom välfärden. Eller kanske ännu hellre Göran Rosenbergs DN-kolumn från den 19 augusti om vinst inom vården; hans perspektiv känns relevant även inom skolpolitiken.

Forskning om fosfor

2009-08-30T15:22:00.003+02:00

En av de ämnen som min forskargrupp jobbar med är tekniker för att rena avloppsvatten från fosfor från enskilda hushåll. Fosforn, som kommer från t.ex. rengöringsmedel och fekalier, bidrar till övergödning av sjöar och hav om den inte avkiljs.
I stora samhällen är de flesta hushåll anslutna till det kommunala avloppsnätet, vilket betyder att effektiva avloppsreningsverk avskiljer det mesta av fosforn. Bekymret finns på landsbygden där man måste hitta bättre lösningar för fosforavskiljning eftersom dagens system bidrar för mycket till övergödningen.
I en ny Svenskt Vatten-rapport visar David Eveborn att infiltration av avloppsvatten i mark har en mycket dålig potential för fosforavskiljning, tvärtemot vad många inom branschen tidigare trott. Det betyder förmodligen att man i framtiden måste ställa krav på mer avancerad reningsteknik i områden där fosforutlakning till vatten kan vara ett problem.
En sådan teknik kan vara infiltration genom filter med något material med stor fosforavskiljningsförmåga, och i en annan artikel i Environmental Science & Technology visar David att dessa material fungerar framför allt genom att olika typer av kalciumfosfatmineral fälls ut.
De här resultaten blir kärnan i Davids licentiatavhandling som han presenterar i vinter, och jag tycker det är jättekul att han har fått resultat som verkligen kan vara av betydelse för hur man planerar avloppslösningar på landsbygden i framtiden.

Brunare vatten

2009-07-05T18:20:00.004+02:00

Sjöarna och vattendragen blir brunare! Vi får vänja oss vid att bada i bruna vatten på sommaren, om något ser det ut att bli mer och inte mindre färg i vattnet i framtiden. De ekonomiska konsekvenserna för vattenverken blir också stora - de måste lägga ned betydligt mer resurser på att rena dricksvattnet från humus, som är det som orsakar färgen (för mer bakgrund, se http://info1.ma.slu.se/IMA/Publikationer/brochure/Vattnens_farg.pdf).

Det här diskuterades på Biogeomonkonferensen i Helsingfors, som jag just är tillbaka ifrån. Flera av föredragen visade på tydliga trender som visar på brunare vatten, det gäller i både Europa och Nordamerika. Hypoteserna om vad som förorsakar detta är många. Vissa pekar på klimatförändringarna som en viktig faktor - det finns ett starkt samband mellan t.ex. nederbördsmängd och vattenfärg; ju mer det regnar desto ytligare rinner vattnet av från skogsmarken vilket bidrar till mer humus i vattnet. En annan hypotes, vilken framförts av flera internationella forskare (http://www.nature.com/nature/journal/v450/n7169/abs/nature06316.html), är att ökningen av färg hänger ihop med återhämtningen från försurningen. Exakt hur är inte klart, men det tycks finnas ett samband. Om detta vore sant så borde humushalterna varit höga även runt år 1900, innan vattnen försurades. Det finns också vissa tecken som tyder på det, men bristen på tillförlitliga data från den tiden gör att man inte kan vara säker.

Hur som helst, om vattnen fortsätter att bli brunare kan man vara säker på att fler blir intresserade av att ta reda på varför. Här finns ju en roll att spela för miljö- och klimatforskare.

Vad kan vi lära av EU-valet?

2009-06-09T17:00:00.003+02:00

Börjar långsamt piggna till efter en veckas febersjukdom, och det har varit lättare att följa med i debatten kring EU-valet än att försöka göra något forskningsmässigt... (har dock rättat några omtentor!)
Jag tycker att EU-valskampanjen var bra, bättre än de tidigare kampanjerna, och det visade sig ju också i det relativt höga valdeltagandet, om man nu tycker att 43.8 % är bra. Vilka vinnarna var vet ju alla. De största förlorarna är EU-motståndarna, både de som röstade (vänsterns och junilistans stora tapp var nästan brutalt klargörande när det gäller opinionsutvecklingen om EU de senaste fem åren) och de som i protest avstod från att rösta (valdeltagandet var som sagt det största hittills).

Men förlorare var även de stora partierna socialdemokraterna och moderaterna, som inte förmådde förbättra sina dåliga valresultat från 2004. Moderaterna har tappat kraftigt bland ungdomar och socialdemokraterna har tappat i storstäderna och speciellt i Stockholm, där partiet endast blev fjärde största parti. Det här borde leda till mycket diskussion inom partierna inför det "stora" valet 2010.

För socialdemokraternas del tror jag att satsningen på Marita Ulvskog som förstanamn och på valet av profilfråga (värnandet av kollektivavtal, Lavaldomen) kan ha spelat en viss roll. Stockholms stora tjänstesektor och det relativt stora antalet yngre är viktiga faktorer här - frågor om anställningstrygghet och löneavtal är knappast några röstmagneter i Stockholm.

Det verkar helt klart att 2010 års stora valfråga kommer att vara jobben. Det illustreras inte minst av dagens prognos från Arbetsförmedlingen, som talar om 11.3 % arbetslösa nästa år. Socialdemokraternas val av förstahandsfråga i valrörelsen tycks helt klar. Men om socialdemokraterna nu tycker det är viktigt att lyckas i Stockholm finns det nog flera aspekter att väga in i en valstrategi. Jag tror för egen del att:

- det är viktigt att lyfta fram partiets ideologi. Vad vill socialdemokraterna göra med samhället? Att försöka minska arbetslösheten är väl bra, men hur visionärt är det? Rättviseperspektivet måste in på ett tydligare sätt.

- även om jobben är viktiga måste partiet ha en bra politik även i andra frågor. I Stockholm kommer inte jobbpolitiken att stå lika mycket i centrum som i övriga delar av landet, helt enkelt eftersom arbetslösheten är mycket lägre här. En alltför ensidig satsning på jobben som valfråga riskerar att göra socialdemokraterna ännu mer till ett icke-stockholmsparti än vad det är idag. En klar och konkret politik i till exempel miljö- och utbildningsfrågor, och som också lyfts fram ordentligt, är nog en nödvändighet för att socialdemokraterna inte ska misslyckas i valet 2010 i Stockholm.

Kryssa för Åsa Westlund!

2009-05-16T19:33:00.002+02:00

Det drar ihop sig till val till EU-parlamentet den 7 juni, och valtemperaturen börjar långsamt stiga. Den här gången finns risken att efterdyningarna efter Pirate Bay-rättegången kommer att påverka valutgången, Piratpartiet ser ut att ha möjlighet att komma in i EU-parlamentet. Det vore tragiskt. Piratpartiet har idag ingen politik, och vill inte heller ha någon politik, i framtidens verkligt viktiga frågor som miljö, klimat, arbetsmarknad och flyktingpolitik. Det finns en möjlighet att EU-parlamentet kommer att få en nyckelroll när det gäller att fastställa t.ex. framtida utsläppsmål för växthusgaser, och då är en röst på Piratpartiet definitivt bortkastad.

En kvardröjande skugga över EU-valet utgörs även av den gamla motsättningen mellan EU- och euroförespråkare och -motståndare. Jag känner t.ex. en del människor, socialdemokrater likt mig, som säger att de inte kan tänka sig att rösta på Marita Ulvskog eftersom hon hört till den gamla motståndarsidan, och t.o.m. säger att de kanske föredrar att rösta på ett borgerligt parti. Det är synd i så fall - frågor som EU-utträde och euroinförande för Sveriges del behandlas ju överhuvudtaget inte i EU-parlamentet.

För egen del kommer jag att kryssa för Åsa Westlund i valet. Under sin förra period i EU-parlamentet har hon visat ett stort engagemang särskilt i miljö- och klimatfrågor, och med sin erfarenhet tror jag att hon verkligen kan påverka. Och som sagt, EU kommer att ha en viktig roll framöver när det gäller flera av de viktigaste framtidsfrågorna.

Till slut: rösta i EU-valet den 7 juni!

MAX-lab och Brommapojkarna

2009-05-12T20:45:00.003+02:00

Jag är just tillbaka från Lund, där jag satt på synkrotronlaboratiet MAX-lab ett antal dagar och nätter för att analysera vanadin- och järnkoordination i olika typer av prover. Jag hade kanske tänkt att göra något blogginlägg därifrån och försöka mig på en "enkel" beskrivning av vad den tekniken egentligen handlar om, men problemet är att man snabbt tappar förmågan till den sortens intellektuellt krävande beskrivningar när man sitter instängd där under någon längre tid. Det är i alla fall positivt att byggandet av MAX IV till slut har fått klartecken. Det är stort för material- och miljöforskningen i Sverige, det innebär till exempel att vi lättare kommer att förstå på vilket sätt metaller binds i mark och sediment, något som i sin tur kommer att leda till att vi får bättre riskbedömningar för hälsofarliga metaller.

I väntan på att jag orkar förklara hur synkrotrontekniken fungerar kan jag ju länka till Patrick Ekwalls blogg där "årets pausunderhållning i allsvenskan" presenteras. Om man tittar noga på bilden kan man se Nils spelande saxofon. En av de som höll i "den hemmasnickrade skylten" var Maria. Nästa hemmamatch för BP då kulturskoleorkestern från Spångafolkan är med är den 20 maj mot Hammarby!

Vad är bäst - ekologiskt eller konventionellt?

2009-05-03T15:31:00.003+02:00

Den senaste tiden har debatten om ekologiskt kontra konventionellt odlad mat fått ny fart, inte minst efter Marit Paulsens utspel om att det ekologiska jordbruket riskerar att leda till svält. Det här är en debatt där även forskare, t.ex. mina kollegor på SLU (se t.ex. den här DN-artikeln), hamnat i olika läger. Några av de vanligaste argumenten som flyger omkring är:

- Ekologisk odling ger lägre skördar. Det här är det viktigaste argumentet från det konventionella jordbrukets vänner - hur ska vi föda en snabbt växande befolkning om vi lägger om till ekologiskt jordbruk och minskar skördarna? De flesta försvarare av ekologiskt jordbruk medger att det blir lägre skördar med ekologisk odling. På den här punkten vinner det konventionella jordbruket.

- Konventionell odling är beroende av utvunnen fosfor - en ändlig resurs. Tillverkning av handelsgödsel kräver apatit- eller fosforitmalm. I det ekologiska jordbruket återvinner man däremot så mycket fosfor som möjligt i kretslopp. Företrädarna för konventionell odling brukar dock påpeka att de apatit- och fosforitmalmreserver vi känner till idag räcker i ytterligare mellan 300 till 500 år, och att vi under tiden säkert hitter hinna nya fyndigheter. Här vinner dock det ekologiska jordbruket.

- Ekologiskt odlad mat är hälsosammare än konventionell är en vanligt förekommande uppfattning bland ekologiska odlare. Dock finns det inte mycket stöd i den vetenskapliga litteraturen för detta, många studier visar att båda typerna av odling ger mat med ungefär samma näringsvärde. Även de som hävdar att ekologiskt odlad mat smakar bättre kommer att ha svårt att hitta något vetenskapligt stöd för det - men smaken är ju naturligtvis en subjektiv upplevelse. Konventionellt odlad mat innehåller i sällsynta fall små mängder bekämpningsmedelsrester, något som ofta påpekas från "ekologiskt" håll. Livsmedelsverket är dock tydliga med att detta inte utgör någon hälsofara.

- Utsläppen av växthusgaser. Här finns mycket stora skillnader i uppfattningar mellan de båda sidorna, inte minst eftersom utsläpp av växthusgaser äger rum på många ställen i kedjan från gödselproduktion till jordbruksmarken till mat. Gunnar Lindstedt pekar på det konventionella jordbrukets stora oljeberoende och får medhåll från IPCC, som speciellt lyfter fram de utsläpp av kväveoxider som äger rum när man producerar handelsgödsel. När man tittar på utsläppen från jordbruksmark, så tycks avgången av växthusgaser (koldioxid, metan och lustgas) vara ungefär lika stor per arealenhet, vilket betyder att den ekologiska odlingen, när man räknar per kilo producerad mat, släpper ut mer växthusgaser. Och OK, det låter kanske ganska långsökt, men i en ny Formas-publikation skriver Olle Andrén och Holger Kirchmann att en total omläggning till ekologisk spannmålsproduktion i Sverige skulle leda till ökade växthusgasutsläpp motsvarande 675 000 personbilar!

Det är svårt att få en helhetsbild av de faktiska skillnaderna när det gäller växthusgaser, vad som i så fall behövs är en fullständig inventering av växthusgasutsläpp som täcker in alla delar av odlingssystemen inklusive tillverkning av handelsgödsel och livsmedelstransporter, och jag har ännu inte sett någon sådan genomgång som har publicerats.

Min slutsats: det är i dagens läge helt omöjligt att på vetenskaplig grund ta ställning för den ena eller andra odlingsformen, det finns för- och nackdelar med båda som är svåra att värdera. Men kanske är det frågeställningen det är fel på? Frågan borde möjligen istället formuleras ungefär så här:

Äter vi rätt sorts mat ur resurs- och miljöperspektiv?

Den här frågan är betydligt enklare att svara på. Svaret är nej, vi borde äta mycket mindre kött, mer grönsaker, mer närproducerat. Här finns mycket stora miljö- och hälsovinster att göra. Mer om det en annan gång!

Vattenbuffelns vänner

2009-04-25T20:15:00.004+02:00

Nu är jag i Sverige igen, men kan inte låta bli att tänka på vattenbufflar. Dessa djur som i Vietnam används till dragdjur. Förr i tiden hade många familjer en egen vattenbuffel. Barnen hade till uppgift att valla den, ett problem med vattenbufflar är att de kan få för sig att rymma. Annars kräver vattenbufflar ganska lite av livet, vietnameserna brukar säga att det som inte människorna och de andra husdjuren vill ha som mat, det äter gärna vattenbufflar. En av mina vänner i Vietnam hade en barndom som påminner mycket om den här, och han berättar om den med viss saknad i rösten.

Idag har vattenbuffeln minskat i antal på landsbygden i närheten av Hanoi - när folk får det bättre byts vattenbufflarna ut mot maskiner. Tråkigt? Klimatvänligt? Vi kan förstås ha åsikter, men utvecklingen verkar följa samma fåra i Vietnam som i alla andra delar av världen...

Inför disseminationen

2009-04-21T16:53:00.003+02:00

Så har det till slut blivit dags att "disseminera" våra resultat till ledningarna för våra återvinningsbyar och bönder i området. Flera års datainsamlande och forskning ska redovisas imorgon, det gäller metallhalter i jordar, i ris och i dricksvatten i byarna. En del förhöjda halter av metaller har vi konstaterat, och som åtminstone delvis kan komma från metallåtervinningen. Frågan är vilken risk detta utgör för människorna i byarna, det är vi ännu inte på det klara med.

(Bilden visar kvinnor som bränner kopparkablar utanför en av byarna). Nu har även den nationella pressen här uppmärksammat problemet, se här.

Efteråt bär det av mot flygplatsen, så det blir inga fler inlägg härifrån Vietnam för den här gången!

Det vietnamesiska köket

2009-04-20T13:33:00.004+02:00

Ingen som kommer till Vietnam kan undgå att se hur central maten är för vietnameserna. Därför ägnar jag det här inlägget till två av mina favoriter, vårrullarna och krabbsoppan med vattenspenat. I Vietnam serveras alla rätter i skålar som var och en vid bordet får ta ur - undantaget är riset som serveras individuellt. Vårrullarna är normalt sett en av de rätter som kommer fram först vid en måltid, det finns många olika sorter, de på bilden är friterade vårrullar med fläsk och grönsaker.

Bilden togs idag i en lunchkantin som ligger vid institutet (dr Vinh därifrån är närmast vårrullarna), och jag vet ingen restaurang inne i sta'n som serverar lika goda vårrullar. De serveras med en stark sötsur sås.

Riset däremot kommer fram mot slutet av måltiden, och gärna serverar man krabbsoppa med vattenspenat till. I de flesta fall rör det sig om kött från små sötvattenskrabbor som lever på risfälten. Man blandar riset med soppan som bilden visar. Mycket gott! En flaska Hanoi Beer till passar utmärkt!

Nästan miljonär i dong

2009-04-19T12:41:00.003+02:00

Jag tog ut 900 000 dong i förrgår. Det låter mycket, men de är nästan slut. Det går nämligen ungefär 2 000 dong på en krona. Det gör dongen till världens lägst värderade valuta (om man bortser från den zimbabwiska dollarn, som väl nästan upphört att existera). Vietnameserna tar förståeligt nog ofta bort de tre sista nollorna när de talar om vad något kostar, de säger t.ex. att en kopp kaffe kostar 10 dong när den ju kostar 10 000. Man kan undra varför de inte tar bort de tre sista nollorna på ett liknande sätt som man gjort många gånger tidigare i historien i länder som drabbats av hyperinflation, t.ex. i Tyskland på 20-talet, och i Turkiet nyligen. Jag vet inte, men ett skäl kan kanske vara att vietnameserna levt rätt så länge nu med de stora beloppen; de har vant sig.

Den stora inflationen här ägde rum i slutet av 80-talet och i början av 90-talet i samband med övergången från planekonomin till dagens mer marknadsanpassade system. I grafen syns hur många dong det gått på en dollar från 1989 till 2007, och där ser man att dongen ändå har varit relativt stabil sedan 1993; dock steg inflationen lite år 2008 igen till drygt 20 %.

Jag minns när jag kom första gången till Vietnam, 1992. Jag fick traktamente från Mekongsekretariatet i Bangkok, det var väl något tusental kronor, fast i dong. Den största sedeln var i valören 10 000 dong (alltså ca 7 kronor med dåtidens penningvärde) - redan då fanns det visserligen 50 000 dong-sedlar, men de var ovanliga, sades det. Detta betydde att jag fick en tjock packe med sedlar, som var dessutom nästan omöjliga att göra sig av med. Ingen ville ju ha dong som betalning när de såg en västerlänning, de frågade bara efter dollar. Så är det inte längre.

Idag är det för övrigt soligt och 35 grader varmt i skuggan. Ingen ideal dag för utflykter således. Jag har därför ägnat en del av den här lediga da'n åt att skriva en Formas-ansökan på hotellet. Imorgon blir det en tur till institutet igen för att förbereda vår workshop på tisdag och onsdag.

På utflykt till Parfympagoden

2009-04-18T17:52:00.003+02:00

Idag var den enda dag under den här resan som jag kunde ha tid att vara turist. Det blev en utflykt till Parfympagoden, som jag i och för sig besökte redan 2006, men jag åkte gärna dit igen! Utflykten innebär en båttur från orten Ben Duc, 70 km från Hanoi, på Yen Vi-floden fram till ett kalkstensberg där pagoderna ligger. Parfympagoden är inte ett pagod utan flera som ligger längs bergssluttningen. Den här gången var det varmt, drygt 30 grader och soligt, så ingen i vår grupp orkade vandra upp de 2.5 kilometrarna till det översta templet, vilket ligger i en grotta. I stället tog vi linbanan upp och gick ned. I grottan finns bl.a. en mängd stalaktiter och stalagmiter som sägs ge bättre hälsa, skörd etc. etc. om man vidrör dem.

Vietnameser från hela landet kommer hit som pilgrimer för att besöka alla templen. Vägen upp kantas av stånd där man kan köpa dryck (vilket sannerligen behövs), gåvor till gudarna och till munkarna (symboler till gudarna, bröd och viss mat till munkarna). Jag däremot köpte en CD med andliga sånger för 5 kronor.

Bilden visar den båt jag åkte i; tyvärr glömde jag att byta batterier i kameran så jag lyckades ta endast denna och tre andra bilder. Men jag och Maria har hundratals från tidigare år!

Vägar med hål förstörde nästan da'n...

2009-04-17T12:59:00.004+02:00

Imorse kom vi iväg på provtagning, och som brukligt är började vi med teceremoni på kommunkontoret hos viceordföranden. Efter lite småprat, där han förhörde sig om vilka vi var, så beklagade han sig om vägarnas kvalitet. "Trots metallåtervinningen är vi fortfarande fattiga, och värst av allt är vägarna". Vi förstod förstås vad han menade, vi hade ju åkt dit på de smala mycket gropiga vägarna (på flera ställen finns varningsskyltar om att det inte går att köra fortare än 5 km/h, vilket kanske säger en del).

Vi provtog vatten från dammen till vänster på bilden. Till höger ser man slagghögar från ett aluminiumsmältverk några hundra meter bort. När vi hade tagit proverna visade det sig att hinkarna vi använde inte höll tätt! Med tanke på att vi efteråt skulle åka ett par mil på de gropiga vägarna kändes det just då inte som det skulle bli den mest lyckade fältresan i livet... Dock, genom kraftig tejp som en av vietnameserna hittade på marknaden i byn räddades situationen och endast en liten del av vattnet skvalpade ut på vägen tillbaka till institutet.

Tillbaka i Hanoi

2009-04-16T13:17:00.012+02:00

Hanoi verkar inte ha förändrats så mycket sedan förra året. Kanske är det den ekonomiska krisen (jodå, även Vietnam har drabbats av den). Ifjol var det mycket som var nytt jämfört med 2007, till exempel de många nya bilarna som korkar igen trafiken, hjälmtvånget som gör att alla på motorcykel numera måste ha hjälm(!) och trafikljusen. Möjligen är det lite fler i år som faktiskt följer trafikljusen, ifjol var det inte många som tog någon notis om dem.

Idag har vi varit på institutet för att förbereda vattenprovtagning. Bilden visar Carin och Khai som gör iordning dialyspåsar. Imorgon ska vi ut i fält för att ta prover i närheten av en by som specialiserar sig på återvinning av metall. Kanske ska vi till just den slaggfyllda damm som visas på bilden nedan från förra året (tro det eller ej, men det finns faktiskt fisk i dammen).

Metallåtervinning är en lönsam bransch, se t.ex. detta reportage från en annan by i samma provins. Dock inte nödvändigtvis miljövänlig.

2009-04-14T10:34:00.000+02:00

Packar grejorna för att bege mig till Hanoi. För fjärde året i rad har vi en workshop i det SIDA-projekt jag är med på. Under de kommande tio dagarna kommer jag att skriva ner lite intryck därifrån på den här sidan!